the eternal hönshjärna of my virriga mind

Höhö vilken rubrik va, vilken svengelska. Mina kval inför att rösta kan komma på skam. De kan komma att vara helt onödiga. Jag kan komma att inte rösta. Man måste ju ha röstningskort för att göra det, fick jag reda på idag. Låt mig presentera det i form av ett litet kammarspel, en akt, som utspelas i kista galleria. Medverkade: jag, Josse och Gaby.

Gaby: så jag röstade ju idag, i förskott ni vet.
Jag: mmhmmm (gnager på knogar, rotar igenom mina påsar, flagrant ointresse.)
Josse: ja jag vet inte vad jag ska rösta på ännu. Får se på söndag.
Jag: (vaknar till) öh alltså, hur GÖR man för att rösta?
Gaby: Du tar ditt röstningskort och går till vallokalen bara.
Jag: Får man ett sånt kort där?
Josse: Neeej du har fått det hemskickat.
Jag: Nej.
Josse: Jo.
Jag: Neeeeeeeeej?!
Josse: Joooooooo.
Jag: Alltså det har jag ju inte! Hur skulle det se ut?
Gaby: Det står röstningskort på kuvertet.
Jag: (plötslig insikt) Eh... eheheh jaså det gör det säger du? Och det måste man ha?
Josse: Ja, du måste ju ha sparat det.
Jag: NEJ! Jag trodde det var någon crappig partireklam bland all annan crappig partireklam! Jag pallar inte med det! Jag slänger sånt!

Nu har jag verkligen ett distinkt minne av att jag nöjt kastade det i pappersinsamlingen på en gång. Det hann knappt nudda min hand innan det förenades med glättiga extraprisblad och gamla rodeo. Shit, har jag försuttit min rätt att bidra till ett härligt demokratiskt Sverige nu? Nej men, det ska nog gå ändå (Andrea: ja det är klart att det går ändå, du kan ju inte vara det enda puckot här i världen.), men jag behöver någon slags personlig assistent framöver. Eller en hjärntransplantation?

/j