Så går en dag än...

Igår; underbara bar med syster och Andrea. Bara någon vecka sen vi var där, vakterna kände igen oss. "Är ni här igen" sa de, och jo, här är vi igen, en vecka senare men det känns som år sen sist. Vi sitter vid samma bord som förra gången, förra gången då vi var fler. Redan då något i luften, visst, eller så är det en efterhandskonstruktion. Jag lutar lätt åt det melodramatiska, när jag skriver, när jag tänker. Det är alltid en ansträngning att skala av och tona ned, att inte dras med så. Men i alla fall, nog med pretantiöst prat, det var rött vin i glasen och livejazz på scen. En jazzpublik som applåderar mitt i låtar, efter solon. Tydligen gör man så, jag vet inte, jag lyssnar bara på jazz och gillar det. Syster och Andrea är syster och Andrea gånger fem, sådär som de är. Josse visar snuskiga ord på teckenspråk, Andrea jämför min strama knut i håret med en dobermannröv. Jag är så lättroad, jag älskar snuskiga ord och att min frisyr jämförs med ett hundarschle. Roligt har vi tills vi åker hem, syster till sitt, Andrea till pojkvän, jag till tom lägenhet där trädjäveln knackar på fönstret natten igenom.

Idag; naturhistoriska med Britta. Det är min favoritplats i den här staden. Jag har alltid älskat det, dammiga skelett, ögonen som blänker hos de uppstoppade djuren. När jag var liten trodde jag att de rörde sig bakom min rygg, det gör jag inte längre, men jag är inte helt säker. Det är sent och vi är nästan ensamma där vi går genom salar med kupoltak och utställda stalagmiter. Tänk att bo här säger vi, tänk att bo så här stort att det ekar när man går, vissa gör ju det. I ett rum finns en fotoutställning, stora apansikten på rad efter rad. När man tittat på dem tillräckligt länge blir de mänskliga, bara ansikten, inte apansikten. De är fritagna apor, de har bott i fångenskap, de har varit stressade och ledsna, deras hår har fallit av. Sedan blev de befirade av någon volontärgrupp som jobbar för apornas befrielse, nu är de lugna, nu sover de bra, så står det i liten informativ text under varje aphaka. I ett annat rum handlar det om människokroppen. Hur ögat funkar, hur matspjälkningen funkar, hur hjärtat pumpar blod genom oss oavbrutet. Jag lägger händerna på två plattor som registrerar hjärtrytmen, på skärmen ovanför syns ett rött streck som sicksackar fram mitt hjärtas slag. Upp och ner i stora svängar, hackigt är det. Jag hade tänkt mig en liten, regelbunden linje, inte detta inre kaos som tar upp hela skärmen. Nå, det slår ju i alla fall, man får vara tacksam för det lilla. Eller lilla och lilla, det är ju egentligen det största, om man tänker efter.

Imorgon; Skola. Jag ligger nog efter. Det är som det är. Sedan Arlanda, sedan Malmö, för att till slut hamna i Lund. Så är det tänkt i alla fall, om jag inte irrar bort mig, om jag inte hamnar i Burundi. Tro mig, det skulle kunna hända.

/j