a blast from the past

För några dagar sedan var jag på mitt ex jobb. Eller okej, det där var fel, jag var på mitt exex jobb. Men det låter också fel, då låter det som om jag var på jobbet hos någon som mitt ex varit tillsammans med tidigare. Så var det ju inte heller. Det är krångligt sånt här, exdefinitioner. Så jag var alltså på jobbet hos en pojke jag var tillsammans med i fyra år, åren mellan 16 och 20. Det har varit en jävla process att komma dit, inte att komma till hans jobb då, det är lätt, man tar pendeln till sumpan, men att komma till det faktum att vi hänger lite casual utan att 1: börja bråka 2: börja gråta eller 3: göra allt detta och sedan ligga och sedan göra om steg 1, 2 och 3 IN ABSURDUM. Det var ett långt (med mina mått mätt) förhållande och det var en lång och utdragen separation. Många långa och utdragna separationer, faktiskt. Först trodde jag att vi skulle gifta oss. På riktigt trodde jag att vi var ett av de där paren som träffas i sin ungdom och lyckliga går genom resten av livet sida vid sida. Sedan trodde jag att vi skulle göra slut ett tag och bli ihop igen, när vi var lite äldre och stabilare. (jag har alltid trott att ålder och stabilitet går hand i hand, jag börjar tveka) Sedan trodde jag att vi i alla fall kunde vara vänner. Efter det så ville jag aldrig, aldrig mer prata med honom. Sedan började vi prata så smått ändå. Och för några dagar sedan hängde jag alltså på hans jobb för att träffa hans, en gång vår, hund. Och honom då, såklart. Hunden var lite av ett svepskäl.

Vad jag inte var beredd på var att hela hans familj skulle dyka upp där. Hans mor som brukade kalla mig sin extradotter. Hans bröder som brukade kalla mig Kenneth, hans fåordiga far och hans numer mycket gamla, mycket virriga farmor. De blev alla förvånade, och så blev även jag. Vi har inte sett varandra på mer än ett år. Den enda som tog det chill var hans farmor. Hon kysste mig på båda kinderna och sa att jag var elegant. Jag sa att hon var detsamma, åh, jag har alltid varit svag för henne. Och plötsligt känns det som om jag är 18 igen, som om jag aldrig har lämnat honom och dem. Jag söker hans blick och pratar med hans bröder, skrattar åt deras skämt och är artig mot föräldrarna. Hans blick i min, vi är enad front igen. Det varar bara några sekunder men är så kännbart, som en time warp, någon öppnade ett maskhål i tiden och ingenting har förändrats. Nu är då. Tiden tycks mig alltmer gå i cirklar. I början av den här bloggen skrev jag att allt jag gör är att supa som ett as, dejta snubbar och sakna mitt ex. Situationen är just nu så väldigt lik då. Nytt ex dock, och köttmarknaden får klara sig utan mig ett tag till. Jag undrar hur gör man för att bryta upp ur gamla spår, hur gör man för att återfödas ny och fräsch och lite bättre. En bättre version av sig själv. Jag tänker; om jag vore sådan så skulle mönster inte återupprepas så här. Men jag har inget svar. Att byta namn och flytta till en annan stad är väl lite drastiskt, hm? Och så länge man har sitt (ååh pretto) bagage så förändras väl ingenting.

Vi går ut med hunden, sedan skjutsar han hem mig. Vi kramas hejdå. Han luktar samma som då. Först nu inser jag hur lång tid det tar att komma över någon. Det tar så lång tid. Det tar längre tid än vad som är logiskt rimligt, men det går kanske inte att vara logisk när det handlar om känslor. Jag skulle önska att det gick. Jag kan tala om mina känslor som om de stod utanför mig, jag kan säga att jag känner si och så och att jag kommer reagera så här och så här. Jag kan se in i framtiden för jag vet mina mönster, men det sorgliga är att det inte hjälper. Jag kan skriva och tala om min historia som den komma skall, men det tar inte udden av situationer när jag väl ställs inför dem. Då gör de ont ändå och det finns ingenting som jag kan göra åt det. Just den maktlösheten är den mest frustrerande känsla som jag kan tänka mig.

/j