Mig får du inte älska på hedniskt vis

Det är natt. Jag gick och lade mig men är uppe igen. Kan inte sova. Har precis läst ut "Den allvarsamma leken". Tycker om den, men förstår inte personerna. Lydia och Arvid trasslar in och ut ur sin kärlekshistora, men ändå tycks de inte bry sig om varandra mycket. De går förbi varandra i sina dramer och plötsligt älskar hon en annan, bara sådär. Jag får inte ihop det, tror inte på det. Så är inte kärlek, säger jag i min snart 22-åriga visdom. Förlåt, nu går jag handligen i förväg, nu avslöjar jag mer än jag borde, det är en ovana jag har. Jag spoilar friskt. Sluta läs om du inte vill veta mer. Så det är en vacker historia, beskrivningen av Stockholm under sekelskiftet (ja, det förra då) får mig att längta dit. Anakronist javisst. Kanske var det enklare då, när det fanns regler för umgänge och romantik och höll man inte på dessa regler fick man smussla, vilket ju i sig också blir en regel att förhålla sig till. Jag är regellös, tygellös, vet inte hur jag ska förhålla mig. Vad som är lämpligt. Åh, jag vill vara en stram sekelskiftesdam, aldrig förlora ansiktet, aldrig grina på fyllan och ramla i snöhögar och patetikblogga. Bara bära sin smärta värdigt bakom flor och skicka svala brev istället för textspya över hela internet. Ett brev till någon istället för en text till alla och ingen, det vore något. Men i natt får detta duga.

Något annat som slår mig med deras relation är att de inte pratar. De känner ju inte varandra. Jag tänker att om jag har någon som jag älskar, så vill jag känna honom utan och innan. Jag vill veta allt. Det fulaste du gjort, din lägsta tanke, alla du legat med och alla du velat ha. Under din hud vill jag. Det kanske är fel, det kanske stjälper mer än hjälper men jag står inte ut med tanken på att leva med någon som man egentligen inte känner mer än till utseendet. Är det fel, är det en dålig strategi, en orimlig önskan? Ingen kan vara allt för en, jag vet. Jag har fått det här med kärlek snett om bakfoten förut. Till exempel har jag varit, kanske fortfarande är, övertygad om att kärlek är någonting man aktivt väljer. För samman två personer som finner varandra någorlunda attraktiva och som delar vissa grundläggande åsikter och värderingar. Låt dem lära känna varandra lite, krydda med sex samt spirande förhoppningar och det är oundvikligt att de blir kära. En ganska resonemangsäktenskaplig syn på det hela. Kanske är det inte så. Kanske faller kärlek bara där det tycks den lämpligt. Man väljer inte, man drabbas. Usch, det är ju en ganska tröstlös tanke. Då finns det ju inget man kan göra. Då är man ju bara helt utelämnad åt någon slags kärlekens godtyckliga nycker, utan möjlighet att själv påverka något... Oj, det där temat har jag ju redan dragit ett varv i förra inlägget. Maktlösheten sticker alltså upp sitt fula tryne igen. Tack blogg, för oanade psykologiska insikter.

Har nog drabbats av en släng slöhet kombinerad med håglöshet. Kommer inte gå på den där kursen jag tänkte börja på imorgon. Trots att den handlar om sexualitet och kropp (och estetik!) i media. Om kurslitteraturen är så jävla intressant kan jag väl läsa den själv. Det är naturligtvis bara undanflykter. Oooh nu kommer tidningen!

/j