Vittjärvs IK

Jag minns att Per alltid sa hur dåliga tjejer var på fotboll, trots att jag varvade planen snabbare än honom på uppvärmningen. Vi var åtta år gamla och han hade två farliga brorsor som han hade kickat mot garageporten tillsammans med sen han hade lärt sig att gå. Klart han var bättre än mig.

Vi spelade i samma lag, byn jag bodde i var så liten att det inte fanns ungar nog till att bli både ett pojk- och flicklag. Men jag sprang fortare än honom. Både han och jag spelade som forwards. Ingen av oss visste vad det betydde utom att den som gjorde det skulle springa fort och göra alla mål. Alla andra i laget passade alltid Per, aldrig mig, trots att det var känt att jag varvade planen före honom varje tisdag och torsdagkväll. Kanske var det för att han hade två farliga brorsor. Kanske var det för att jag var en tjej.

Vi spelade matcher också, men vi var så få i laget, trots att de hade slagit ihop pojkarna och flickorna, att vi aldrig var lika många som motståndarna. Jag brydde mig inte så mycket om att vinna egentligen, men alla andra gjorde det, Framför allt Pers pappa och Pers brorsor.

Så kom äntligen matchen mot Gunnarsbyn. De var förstås fler än oss och de hade gula tröjor. Vi hade blåvita och plötsligt var jag ensam med bollen längst fram. Jag minns fortfarande inte hur det hade gått till men jag sprang och sprang mot målet som var otroligt långt borta för mina åttaåriga ben i blå fotbollsstrumpor. Bara jag inte ramlar, tänkte jag men kastade till och med en snabb blick bakåt samtidigt som jag vallade den vita bollen närmare målet. Alla var efter mig och jag hörde Pers röst "Skjut! Du fixar det!" och i ögonvrån målvaktens paralyserade min när jag laddade, hur bollen flög iväg och förbi målvaktens fingrar. Och sen ramlade jag.

Efteråt bjöd Pers brorsa mig på en glass trots att han var femton och hade en moped. Per sa aldrig mer att han var bättre än mig på fotboll och av hänsyn lät jag honom springa före mig ibland när vi varvade planen.

/ruben