jag vill bada i black balsam

Det är lustigt hur man vänjer sig vid att sova ensam, trots att man trodde att man aldrig skulle klara av det. Det är lustigt hur man återigen vänjer sig vid att sova med någon, vilja sova med någon, tycka om någon så. Att sova med någon är bland det mest intima jag kan tänka mig, intimare än det som kan föregå sovandet. Man är så oskyddad, så sårbar. Jag sover aldrig på flyplan och tåg, inte så att någon kan se. När jag vaknade imorse var han inte där och jag går upp och irrar runt och är alldeles sådär förvirrad, känner mig som ett barn. Ömkar, vill bli omhändertagen, omkramad. Sedan fixar jag linserna och ritar dit ansiktet och är är mitt behärskade jag igen.

Jag har haft en enorm rastlöshet i mig idag, den ligger i bröstet i höjd med hjärtat och pirrar. Åker hem till mor och far för att äta och läsa tidningar, skumläser, snabbäter. Pappa bjuder på sprit från Riga, den hette Black Balsam. Smakade ungefär som Fernet. Onekligen balsam för rastlöstheten. Men jag skulle behöva halva flaskan för att bota detta.

Az ringde och var inne i stan, ute på äventyr. Hon undrade vad jag gjorde, vart jag var ute. Jag sa att jag inte var ute utan hemma och kollade på tv. Bittert. Kanske ska jag dra på mig någon klänning, spackla på läppstiftet och bege mig. Jag vill träffa folk, bli full, dansa, inte sova ensam. Same old alltså. Men det är ju fakstiskt en möjlighet, jag skulle kunna om jag ville, det kanske räcker så.

/j