a hard days work

En man kommer in på mitt jobb. Ser sig förvirrat runt. Dyker in i affären bredvid. Kommer tillbaks.
- Hej, jag skulle vilja ha lite sånt där rökt te. Formosa oolong.
- Vi har formosa oolong, men det är inte rökt. Formosa lapsang är rökt.
- Men då tar jag lite såndär oolong.
- Fast det är inte rökt.
- Är det inte? Nähä, nähä... Men sån där formosa då?
- Formosa lapsang?
- Ja, oolong.
- Lapsang menar du?
- Vad är det då?
- Rökt.
- Och oolong?
- Halvgrönt. Alla oolong är halvgröna. Och inte rökta.
- Är de rökta?
- Nej, INTE rökta. Orökta. Har aldrig vart i närheten av rök.
- Jaså jag vill ju ha rökt.
- Ja, då ska du ta formosa lapsang.
- Formosa oolong?
- L-A-P-S-A-N-G
- oolang?
- (väldigt sakta nu) L A P S A N G.
- Och det är rökt?
- Så rökt som det kan bli.
- Och oolong är inte det?
- Nej, det är halvgrönt.
- Fast det kanske var darjeeling jag skulle ha. Är det rökt?
- Nej, det vore ju helgerån.
- Är det grönt då?
- Nope. Inte grönt, inte rökt.
- Jamen då var det nog formosa oolong.
- Som är halvgrönt och inte rökt alltså.
(mannen blir alldeles konfys, kliar sig i huvudet, börjar rafsa i fickorna.)
- Jag ska ha en lapp här någonstans... det står ju formosa oolong... Här. Då ska vi se. Ja, formosa lapsang. Två hekto tack.

Fast den där konversationen var bra mycket längre och jag fick ta fram både lapsangen och oolongen så att han skulle kunna lukta, men han var ändå inte säker. Det var rent kafkaliknande. Hoppas han fick vad han ville ha ändå. Det är rätt många... orginal som handlar av mig. Som Biffen, han är absurt jävla deffad, det ser ut som om han skulle bryta sig ur kläderna på hulkliknande manér när som helst. Ett halvkilo etiopisk mocca för honom. Eller den superglammiga tjejen med rysk accent och enorma solglasögon som hon aldrig tar av sig. En kvart franskt, mokamalet. Den äldre farbrorn som med sina svarta hornbågade glasögon liknar Sartre. Han är hemskt butter, beställer alltid extra franskt och mina försök att redan ha det klart när han kommer till kassan har ännu inte belönats med ett leende. Han snappar bara åt sig det, lägger pengar på disken och hasar iväg. En annan ser ut som en enorm baby, fast i 50-års åldern, i trånga khakishorts. Jag misstänker att han inte har alla hästar hemma och han handlar alltid kokmalen mellanrost åt sin mamma.

Ibland slutar folk att komma. Som den där lilla indiepoptjejen med svart hår, hon verkade så blyg, hon viskade fram sina beställningar med blicket stint fästad på skorna. Vad blev det av henne? Jag tror jag såg henne inne i stan för några veckor sedan, men det vore väl konstigt att hälsa. Fråga om hon köper sitt kaffe någon annanstans nu för tiden. Hon skulle kanske säga "det är inte ditt kaffe, det var jag som behövde nytt kaffe, prova på något annat ett tag" och så skulle det bli helt stel stämning och vi hastar iväg åt varsitt håll med nån lam ursäkt och undviker varandra om vi skulle ses igen.

Nu ska Birtha köpa veganska hamburgare åt oss. Fiesta!

/j