babylove, my babylove

Min kusin har fått barn och för någon vecka sen begav vi (familjen) oss ut i upplands vildmarker för att beskåda det lilla underverket. Resan dit var en pärs, som vanligt när bilåkning med familj är inblandat. Mellansyster kör och mamma tjatar om att jag också borde försöka ta körtkort. Jag kontrar med att jag är halvblind, i total avsaknad av lokalsinne, lätt hispig, alltid bakfull och dessutom inte kan skilja på höger och vänster. Allt detta sammantaget tyder utan tvekan på att jag som bilförare är så olämpligt att det borde vara kriminellt men mor vägrar inse sanningen. Jag låtsas sova för att undkomma ytterligare körkortspåtryckningar men det är svårt eftersom far envisas med att recitera reklamfilmer oavbrutet med världens mest irriterande röst samtidgt som yngsta syster petar på mig och flåsande viskar "bajs... bajs... bajs" i mitt öra. Men vi kommer fram utan att något mord begåtts och jag är helt uppspelt vid tanken på att få se en helt ny människa. Det är ju inte ofta jag har chansen att se någon som bara funnits irl i en månad.

Han ligger sovande där i sin vagn, den nyfödda Sebastian, och är så liten att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det är som att se ett sällsynt djur, något från en annan planet nästan. Att den här lilla ska växa upp och bli en man verkar helt otroligt. Så liten, så små fingrar med världens minsta pyttigaste naglar. Han sparkar med benen i sömnen och hans fötter är så små och bedårande att jag måste pussa hans släta fotsulor igen och igen och igen. Vi ska fika men när vi sitter där på verandan blir jag så orolig för babyn, ensam kvar i vardagsrummet som han är. Tänk om något händer, om han vaknar, han är ju så liten! Min kusin skrattar och säger att han är en bäbis och inte gjord av porslin och om han vaknar och vill något så kommer vi säkerligen att få höra det. Jag är inte övertygad utan går in och står över hans vagn, fascinerad. Glor som ett fån. Och då vaknar han, hans ögon är gråblå som babyögon är. Han ser upp i taket och verkar nästan gammal, en liten gubbe i allvarlig begrundan. Men så blir hans genomskinliga hud plötsligt röd, hans lilla ansikte skrynkar ihop sig och han skriker. Jag klappar lite tafatt på honom, försöker gunga vagnen men får kapitulera och hämta min kusin. Hon hivar upp honom, lägger honom över axeln och skumpar runt tills han blir tyst. Sedan frågar hon om jag vill hålla. Om jag vill! Men hur gör man? Jag kanske råkar tappa honom! Så jag får sitta i soffan och hon placerar honom resolut i min famn. Han ligger där och blunar länge och är så söt att jag inte kan sluta titta. Så börjar han hugga med munnen, gnyr och vänder ansiktet inåt mot mig. Hans våta mun mot min tröja. Mamma säger att han är hungrig och hos mig har han ju inget att hämta. Men att han tror att jag kan ge honom mat, att jag kanske någon dag kommer amma ett barn gör mig nästan vimmelkantig.

När vi åker hem så frågar jag mina systrar vem av oss de tror kommer få barn först. De tror båda att Emmy, den yngsta, kommer blir den första att kunna titulera sig mamma. Jag blir stött. Hallå, jag är ju äldst, klart att jag kommer få barn först, om Empan ska skaffa kottar före mig kommer jag ju vara en gammal nucka innan jag får komma till skott. De skrattar rått och säger att jag inte kommer få barn. Om jag skaffade barn så kommer jag tydligen råka trampa på dem och glömma dem på tunnelbanan. Sedan kommer mina barn få gå i terapi i resten av sitt liv. Även jag har varit övertygad om att jag inte är modersmaterial, men när det sa sådär blev jag faktiskt sur på riktigt. Jag har kommit in i nån slags babynojja. Ser gravida magar överallt och vill bara gå fram och liksom känna på dem. Skumt.



Jag och nyfödda Sebastian.


/jess