gårdagens bravader del 78984321

Det är lördag, klockan är snart två, jag är bakis och dricker kaffe. Allt är med andra ord precis som det brukar vara och det känns rätt bra. Eller, ingen lurkande bakisångest. Fatta känslan, eller avsaknaden av känslan. Wow. Det började igår när jag vaknade i en säng som inte är min efter att han gått. Det var liksom stilla överallt och soligt ute. Jag var glad, eller inte glad, inte som att jag sprang runt och spexade eller dansade, jag var väl tillfreds. Hyste tillit. Befann mig i nuet och alla andra klyschor om välmående som du kan dra till med. Det höll i sig hela dagen. Jag tänkte att jag borde jobba men kände att dagen var för bra för det. Istället åkte in till stan och gick till kulturhusets bibliotek. Satte mig vid de stora fönstrena med utsikt över fontänen och det där glastornet. Började läsa Illiaden och blev fan i mig tårögd av inledningen. Det är utan tvekan den vackraste, vackraste början på en berättelse. Inledningen till Illiaden var delvis en anledning till att jag började plugga antik grekiska. Lyssna bara, läs: Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner... Äh jag gör det inte rättvisa, det funkar inte rätt upp och ner i bloggform så här.

Sedan hasta hemåt, skulle träffa min kusin som jag träffar ungefär tre gånger om året. Hon bor i västervik nu. Vi har inte mycket gemensamt förutom släktskapet. Fast det var trevligt att träffa henne, på sätt och vis. Kanske var det trevligt enbart för att vi är släkt, det känns tryggt liksom. Hon har alltid funnits där, vi har sett varandra växa upp och även om vi blev så olika så kan vi alltid mötas i våra delade barndomsminnen. Vi träffades utranför, håll i er, Tivoli. Yes, alla vägar bär till Tivoli. Hon och pojkvännen med sällskap var redan redigt på lyset. Det hade jag väntat mig och jag jobbade snabbt för att komma upp till deras nivå. Gratis vin av bartendern som vanligt. Efter någon timme ska vi gå vidare. Vi kommer upp på hornsgatan när kusinen börjar bråka med sin pojkvän. Fylletjafs, onödigt och dramatiskt. Jag springer mellan dem och försöker medla. Det är stora gester och sluddriga uttal tills de bestämmer att de ska ta en taxi hem och fortsätta där. Jag avböjer att följa med utan går tillbaks till Tivoli, själv. Får nytt vin och känner att det är skönt att sitta där ensam och blaserat se på folk genom vindimman. Undrar lite varför ingen försöker konversera mig men kommer fram till att det nog är för att jag ser sjukt full ut. Är nöjd med det.

Efter vindrickande all by myself tar jag en taxi och möter upp med Milla, henne kompis och Ewonne. Nu har jag definitivt kommit upp i nivå och jag misstänker att även de är i samma tillstånd. Vi ska gå någonstans men hittar inte. Luddiga minnen här men det känns som om den följade timmen bara är ett ändlöst gående. Vi är vid slussen, vi går längs kungsgatan? Mina klackar är höga, jag vinglar fram och kräver att vi ska ta en taxi, jag betalar! Så förutsägbar jag är på fyllan. Alltid detta ändlösa taxibehov. Slutar med att de åker hem till Ewonne på efterfest och jag åker hem till mig. Väl hemma i mitt rosa rum lyssnar jag på Susan Cadogans "hurt so good" på repeat och skriver en entusiastisk, felstavad fylletext som mest är en hyllning till livet och kärleken. Jag skriver den till mig själv och kallar mig själv darling och love upprepade gånger. Sedan är det däckningsdags. Vaknar idag av att Andy lägger sig på det vinstinkade, sidenpyjamasförpackade vrak som är jag och juckar. Jag spankar henne lite vänligt på cheap mondayasset och kravlar mig upp för att inta en härlig bakisfrukost bestående av kaffe, ägg och ipren.

Nu sitter hon mittemot mig och sjunger "du du duuud duuuu doo do" samt säger åt mig att "ta tag i den här skiten". Jag tror hon menar disken och festförberedelserna. Ses ikväll då.

/jess