så var det klart

Så, mitt första val är avklarat. Jag körde en fegis och röstade rött, men inte jätterött. Det kanske beror på ålder, det kanske mer beror på ointresse och lathet men politiken är jag som sagt inte så insatt i. Det finns inget parti som mitt hjärta bultar för, och inte kan jag påstå att hjärtat mitt alltid är rött och sitter till vänster, rent metaforiskt talat då. Men alla jag umgås med är så vänster nu för tiden, ni är det allihopa och det känns som om min tid i mörkblått Danderyd bara var ett mellanspel och nu är jag tillbaks i den ideologi som jag då tyckte var så mossig och förlegad. Inte för att jag hade någon direkt grund för att tycka så, förutom att jag väl blev förförd av hela stilen, attityden som var så långt ifrån det jag växt upp med. Åh, det låter så jävla arbetarklasspretto, jag försöker inte peka på min uppväxt och stoltsera med att det var påvert eller så, men att vara moderat var helt enkelt något som man bara inte var. Det var i det närmaste ett skällsord. Eller det var ett skällsord, definitivt. Fast tiderna ändrar sig, nu röstar majoriteten av Solna blått. Till och med Sumpan har ju gått över till den mörka, nej förlåt, blåa sidan.

Valvaka igår, lätt undergångsstämning och resignerat uppbrott. Folk är så besvikna, ni är övertygade om att nu går det åt helvete. Jag kanske färgas av den röda stämningen, men även jag känner av deppen. Göran Persson avgår, han har varit statsminister i halva mitt liv. Onekligen the end of an era. Ser på tvn och tänker genom lätt mellanölsdimma att nu ser jag någonting historiskt. Tänker vidare att nu firar mitt ex och hans vänner, precis som att han och dem som jag hänger med nu är övertygade om att det här är helfel, är de övertygade om att det här är helrätt. Jag är visserligen mästerlig på att ta ut skiten i förskott, men nu finns det väl inget annat att göra än att se tiden an, fyra år framåt. Samt att se till att inte få hål i tänderna eller bli av med jobbet.

/jess