Besök från gamla trakter och en dator med livskris

Det är så jävla svårt att vända på dygnet. Idag tänkte jag att det var lämpligt att försöka eftersom Jana ringde och väckte mig halv tolv och ville ses. Hon hann med planet den här gången. Vi käkade sushi, drack kaffe och pratade om livet. Sen kom jag hem och pluggade. Naturligtvis somnade så tjohej-tillbaka-till-att-sova-till-tre-på-dagen.

Jana är bra. Hon har bott ett år i Washington D.C. men är fortfarande exakt samma trevliga tjej. Ibland när hon säger någonting på engelska, typ Los Angeles eller passed out, hör jag en omisskännlig amerikansk accent, men det är också den enda skillnaden. Det är så med vissa människor. Trots att man inte har setts på ett och ett halvt år så känns det precis likadant att träffas igen. Endel kan man känna sig helt främmande inför efter en vecka. Men inte Jana.

Vi skvallrade förstås. Jag berättade til exempel att jag har hört att en gammal polare till oss, C, tydligen har flyttat till Turkiet och gift sig med någon konstig karl. (Bör tilläggas att denna C är född -87 och en av de vi aldrig trodde skulle växa upp. Dock betyder inte det att jag menar att växa upp är samma sak som att dra till Turkiet med någon skum typ. Hur som helst.) Jag berättade också om en gammal lärare till oss som jag käftade med i princip varje lektion eftersom han var väldigt speciell (kom bland annat full till skolan ibland men var samtidigt en jävel på kulturhistoria) och att han brukar ringa mig ibland för att bjuda mig på konsert. Jana i sin tur berättade en del om lite gamla klassisar och sen pratade vi självklart om alla konserter vi gjorde på gymnasiet och hur jävla undrbart det var.

Jag sover verkligen sjukt mycket. Om jag inte tvingade mig själv att gå upp skulle jag antagligen sova i flera dygn. Jag undrar om det har med hösten och mörkret att göra. Jag har vissa minnen av förra hösten och av att jag sov sjukt mycket då med. Fast då trodde jag att de berodde på att jag drack mig full jämt. Det gör jag inte nu, även om jag inte direkt ligger på latsidan.

I helgen var jag på middag med mina gamla arbetskamrater från i somras. Det var jävligt trevligt. Vi åt tacos, drack vin och snackade skit om chefen. De tre sakerna kan jag i princip göra hur länge som helst. De frågade om jag skulle komma tillbaka till jobbet. Jag svarade kanske men visste att det var nej. Sen spelade vi Twister och jag var fullast och sämst. Sen åkte jag till Marie Laveau och hade glömt mina öronproppar vilket ledde till lätt panik som jag glömde rätt fort med takt med intagandet av.. ja vad var det nu igen?

Söndag. Blev förbannad på datorn som har försökt stympa sig själv genom att radera filer och program jag behövde. Det gjorde mig förbannad så jag straffade datorn (mig själv) genom att formatera den. Jag var så upprörd att jag knappt sparade några av de hundratals texter som jag har arkiverade i absurd ordning sen jag gick i åttan. Jag tänkte "DET HÄR ÄR ÄNDÅ BARA SKIT JAG HATAR MITT LIV" och formaterade. Så här i efterhand känns det aningen överilat. Jag har ingen större lust att kolla igenom vad det var jag sparade. Jag har ingen större lust att tänka på vad som är förlorat forever and ever. Jaja. Nu funkar datorn i alla fall.

Störande är dock att hela mitt musikbibliotek, som jag faktiskt var rätt nöjd med, är borta. Jag sa till Sebastian att "nu ska jag minsann bara ladda ner sånt som jag gillar. Fast ööööh, det gjorde jag ju förut också". Smart Andrea. Wohej.

/a