Should I stay or should I go?

Jag borde gå, gå, gå! Nyss hemkommen från Karlskrona, ok det är Karlskrona och inte rivieran i snackar om, men jag vill ändå inte åka hem. När bussen entrar Botkyrka och välbekanta Stockholm är inom räckhåll känner jag inte den där tillfredställda "det här är min stad, home sweet home"-känslan. Jag är så less på Stockholm. Jag har bara bott här i hela mitt liv. Staden är fullproppad av minnen, varenda gata har en histora eller fler. Jag går Götgatan fram och tänker aha, här borta vid creperian tiggde jag och min kompis mat av en underlig marockan när vi var 15. Han betalade vår mat om han fick ta på vårt hår. Sagt och gjort. Lite längre fram, vid skateboardramparna, vinglade jag runt en av de första gånger jag var full. På den där bion har jag gått på två dater med två olika killar med typ en veckas mellanrum. Tur att de inte ville se samma film. På det där fiket hängde jag med min första pojkvän en av de första gånger vi hängde. Till den där posten följde jag med annan pojkvän när han skulle fixa leg. Vi åt på den där restaurangen. Här och här och här har jag festat mer än vad som är sunt och rimligt. Mondo was the shit back in the days. Gaby tog med mig på någon hip-hop klubb där. Det finns inte en enda unik plats, ingenting är nytt och rent. Jag måste bort.

När bussen stannar vid centralen, halv elva på kvällen, ser jag en stor skylt. "Helsingors 399 kr". Ooh, Helsingfors, jag åker gärna till ett smällkallt Finland bara jag får fortsätta åka! Fast jag har inte råd. Allt detta resande varje helg har lämnat mig med 5 kr i plånboken och 40 på kontot. 45 kronor är just nu allt jag äger och har, pengamässigt alltså. Tror jag kan skaka fram några 50-öringar ur väskorna också, men det är allt. Det får det vara värt, att hälsa på en av mina äldsta vänner är alltid värt det. Hon pluggar där nu och hon har lagt sig till med en blekingsk accent. Shots är tydligen stort där, alla dricker shots. Godisshots, tequila rose och päron. Som att dricka smaksatt grädde. Karaoke verkade också vara grejen, och halv tre på natten efter alla dessa shots släpper även jag mina pretantioner och skrålar med till "när vi gräver guld i USA". Sedan blir det "man ska ha husvagn" och jag tänker att tjaaa, husvagn, det ska man väl ha, why not. Vi vinglar hem både fredag och lördag. Jag vinglar mest. Hennes katt tycker om att sova på mitt däckade ansikte och jag vaknar med allergin från helvetet. Den har fortfarande inte lagt sig, jag har högst osexiga eksem överallt, kattjävel. (Men den var ju så sööööt!)

När jag kliver på bussen hem ropar någon mitt namn. Det visar sig vara min första pojkväns bästa vän, vi har inte setts på år och så stöter vi på varandra på en buss från Kalmar. Efter sju timmar skumpandes bredvid varandra på vägar genom Sverige är vi minst sagt uppdaterade om varandras liv. Men ändå, så förvånad blev jag inte av att se honom där. Jag har den här föreställningen om att alla som jag känt kommer jag träffa igen. Allt annat vore för sorgligt.

/j