i sadeln igen

Nyår var bra, trevligt och berusat och dansant sådär som det ska vara. Först: förfest hemma hos oss, Andrea och Sebastian och jag. Jag känner Andrea så väl nu att jag kan säga i princip allt framför henne, och eftersom Sebastian är Andreas pojkvän så omfattas han av detta privilegium. Vi åt middag och pratade om hur snuskiga vi var som barn. Vi pratar om hur pinsamt det vore om man dog, och ens föräldrar kom hem till en för att rensa ur lådor, garderober och sånt. Det är därför man måste ha en dödsvän. En en nära vän som har nyckeln till ens lägenhet och kan bege sig dit om man skulle trilla av pinn, en vän som vet var man har sin pornstash och annat osedligt. En vän som vet lösenordet till ens depraverade lilla laptop och kan tömma den på avslöjande cookies och mindre rumsrena bookmarks. Inte för att jag är ovanligt perverterad (...), vi har väl alla våra hemligheter nedstoppade i byrålådor och sängbord, hemligheter som inte borde nå våra föräldrars ögon. Andy, du får vara min dödsvän, känn dig hedrad.



Sedan skulle jag iväg på mitt håll och de på sitt. Det var lite tråkigt. Jag hade ju velat att vi alla, alla som jag känner, skulle fira tillsammans eller kunna vara på samma ställe men shit the same, men kan ju inte få allt. Det blev himla bra ändå. Jag var på fest hos Millas vänner i Gubbängen. Det var som vanligt, när jag kom kände jag inte många, när jag gick kände jag desto fler och vissa mycket bättre än andra. På tolvslaget poppades champagne, jag bjöd på cigarrer och paren kysstes. Det gjorde mig lite bitter, så länge sen det var som jag hade någon att kyssa på nyår! Jag tror jag sa något om det, jag tror jag fällde en bitsk kommentar för plötsligt står en trevlig ung man mitt emot mig och runt oss ett gäng partyglada, champagnefulla vänner. "Hångla, hångla, hångla!" skanderar de. Ja, men dåså, om ni insisterar så. Ska vi? Du först. Nej, du, damerna först du vet. Jaha, ok, nu då, nu, here we go. Efter det; lite luddigt. Jag har lärt mig min gräns i alla fall, himla duktigt av mig, jag har insett att när jag måste ta stöd av en vägg för att kunna hålla mig uppe är det dags att sluta dricka och tänk inte ens på att öppna din sista flaska skumpa. Drog rätt tidigt och kände mig lite taskig mot Milla, men Az kom och löste av mig. Milla, dina vänner jobbar i skift vet du!

Nu är det nytt år, nya tag, hej å hå, naturligtvis funkar det inte så. Det är ju bara tid, dagar som går den ena efter den andra. Ingen magisk gräns även om jag önskar att det vore så. Som sagt, jag tror inte på magi eller på teleporterande termiter och dylikt.

/j