plathjäveln

Jag har varit internet- och därmed blogglös i fem dagar och vad får jag se när jag kommer tillbaka? Jo, att Hemma hos Roggie har förvandlats till ett diskussionsforum för Goesta och Grizzlan. Fast egentligen, diskussion och diskussion, det hela handlar mest om att de smörjer varandras egon med kommentarer som: "Goesta skriver mkt bra".

Detta upprör mig eftersom jag är inne i en förjävlig skrivperiod (igen). Det hela bärjade med att jag och Fredde skulle bakiskäka i söndags och jag råkade hamna på stadsbiblioteket och jag råkade låna diktsamlingar av Sylvia Plath. Sen insåg jag att jag borde lägga av med att skriva eftersom jag ändå aldrig kommer att bli nöjd med det jag gör. Jag läste högt ur Ariel och ville dö. Jag hade också lånat tre diktsamlingar av min hjälte 4-EVAH Magnus Carlbring, som också är min lärare, och jag måste tyvärr säga detta: Han är grym, men ingenting i jämförelse med Sylvia. Vad är jag då? Detta är slutet. This is the end. Pang bom ner med locket.

Och sen kommer jag till bloggen och upptäcker Grizzlans och Goestas egoodlingar.

Detta för mig osäkt in på mina egna odlingar. Solrosorna har växt till taket, eller i alla fall nästan. Snart är det dags för omplantering.

I hemlighet funderar jag på att resa hem till Boden-the-real-and-only-goodlooking-hood-4-EVAH-eller-nåt på onsdag. Jag väcktes nämligen av Kullen i söndags, hon sa att hon skulle föra över 2000 pling till mitt konto. Tjoho! Nu kan jag åka om jag vill. Men vill jag det? Efter beskedet började min hjärna genast tänka egoistiska tankar om nya kläder och spännande drinkar. Jag måste sansa mig. En annan grej som får mig att tveka inför en eventuell hemvisit, är faktumet att jag (eftersom jag inte är rik direkt, trots dessa 2000 kr) kommer att åka tåg hem. Sittplats. I ungefär 18 timmar. Det är vad jag kallar hjärnmos. Och visst, jag kan försöka romantisera det hela. Jag kan tänka att jag kan sitta där i tågmysmörkret och skriva. Jag kan ta nattcigg efter nattcigg vid varje stopp i resan genom Sverige. Jag kan lära känna häftiga människor på tåget. Jag kan till och med dra en bärs i restaurangvagnen. Fan vad chill. Lätt att jag åker.

Dock skulle det inte bli sådär. Eftersom jag kommer att åka med nattåget så kommer det inte stanna någonting nästan, förutom i fem minuter och då kommer jag vara så skraj att jag inte vågar röka. Tänk om de fortsätter utan mig? Jag är heller inte tillräckkligt tuff (vilket Indiana Jones lätt hade varit om han rökte) att jag kan stå på trappan till tåget och därmed inte kunna missa det om det fortsätte råka eftersom jag redan står på tåget så att säga. Dessutom kommer mina bordsgrannar antagligen vara svinäckliga, svintråkiga och lukta illa (inga häftig amänniskor alltså). Jag kommer vara alldeles för trött för att orka skriva, dessutom tillintetgjord av Sylvias storhet och antagligen itne våga tända lampan i taket då mina bordsresenärer vill sova. 18 timmars pina vill säga. Men 18 timmar offrar jag lätt för Boden, eller?

Dessutom, tänk om de ringer från mitt nya jobb (WOW) och vill att jag ska jobba, kan jag boka en biljett? Kan jag? Kan jag? Kommer de döda mig? Kommer jag att få kicken? I fysisk bemärkelse? DÖDEN! IBLAND BLIR DET I HUVUDET FÖR MYCKET.

DESSUTOM, som om det inte var nog, så måste jag välja texter till antalogin idag. Denna dag som är skrivdödens dag. Jag har inget självförtroende längre. Allt jag skriver är skit. Imorse försökte jag gå igenom det som jag har skrivit under min tid på Skrivarlinjen. Det knäckte mig. "Inte den här, inte den här, absolut inte den här, Andrea du är en röv om du ens skulle tro att du skulle välja den här, inte den här.." Och så vidare.

Nu något annat. I fredags lärde jag mig något som jag bara har sagt som skämt förut, att ta en öl. Jag tog bara EN öl. Jag förvånar mig själv igen. Först kändes fredagen helt miserabel, jag satt framför "Livet från den ljusa sidan" med egengjord fruktsallad. Det kändes lite patetiskt. Vem äter fruktsallad ensam förutom jag? Brill repade med Vaneau och jag vet inte var Grizzlan höll hus. Jag pratade lite med DJoko och försökte öevrtala honom om att dra till Limpan på fest. Han var deppig. Han har problem med livet nu igen. Han har sagt att om han inte kan leva på sitt band (som förövrigt släpper en EP snart (typ i maj) på karavanen.com (inte .se haha) så vill han inte leva typ. Det är nästan den enda skillnaden mellan mig och honom. Han vet ingenting han Vill göra. Jag vet så många saker jag vill göra att jag inte vet var jag ska börja.

Hur som helst, Brill och jag hade vagt kommit överens om att vi skulle "ta en öl" senare på kvällen. En öl eftersom jag skulle jobba dagen efter på mitt nya jobb. Jag drack därför dessutom ett glas vin i min ensamhet framför tvn. HAHA. Okej, nu kom jag på att jag inte bara tog en öl. Jag drack ju ett glad vin också. ÄH!

Efter mycket om och men (Brill gick vilse i Hornstull samtidigt som jag stod vid Medis (vår avtalade mötesplats) och väntade, lätt antastad av alla jävla fylleäckelkillar som trodde att jag bara väntade på att de skulle komma fram och säga sina tvivelaktigt väl valda ord. Vi slutade vid Slussen och jag tog EN öl.

Lördagen, först jobbade jag. Det gick bra. Sen sov jag. Sen drog vi till Indierave. En otippad grej var att Fredde följde med (han hatar indieklubbar) och en annan otipad grej var att jag dansade i tre timmar till TECHNO. Typ. Det var svinkul. Mest roligt hade jag för att Fredde hade så kul, och vi går nästan aldrig ut tillsammans eftersom vi gillar så olika ställen. Men gud så vi dansade. Både jag och Fredde dröp av svett (om någon ville veta) och det STÄNKTE om oss. Haha. JAG ÄR SÅ FRÄSCH!
Sen drog vi hem och jag var jävelhungrig. Träffade också en tjej från Boden på tunnelbanan som var sjukt jobbig och pratade om sin HÄFTIGA kompisar som alla var RUTINERADE MUSIKALARTISTER som minsann hade gått SOTlinjen på Sunbybergs folkhögskole och det hade varit SÅ härligt! Jag var mycket skeptisk. Jag frågade "Varför gick de i sumpan om de var så rutinerade?" Då började hon prata om annat.

När vi kom hem lagade jag mat till fem personer: Jag, Fredde, Grizz, Brill & Räkan. Maten blev asäcklig och jag blev depp. Sen sov jag.

Dagen efter då den tidgare nämnda Plath-knäcken. OCh nu är det måndag och jag känner mig som en misslyckad jävel.

"Daddy, daddy, you bastard, I'm through"

/r.