cafépervon

Sovtimmar: 8 (3-11) (och ja, jag hörde er)
Cigg: 3 (va?)

Igår:

Det sitter en man och konverserar en kvinna två bord ifrån mig. Samtalet verkar gå ut på att mannen ska framställa sig själv så manlig som möjligt och försöka lära kvinnan allting han kan om gitarrer. Det irriterar mig som fan. Han berättar överlägset om sina fem och droppar svåra engelska termer. Hon är artigt intresserad och ställer bra frågor. Han fortsätter att upprepa "hur tråkigt det måste vara för henne att lyssna på hans prat om sina gitarrer". Sen fortsätter han. Och hon svarar artigt att det inte alls är tråkigt. Hon bryter på ett annat språk och är hårt sminkad. Antagligen har de en "dejt". Han tycker nog att hon är vacker och vill knulla henne. Hon tycker nog att han ser bra ut, på ett manligt beskyddande sätt.

Nu pratar han om olika flygplansmodeller likt ett barn som kommit till F i uppslagsboken och vill berätta för sina kamrater allt han vet. Han spänner upp sig som en jävla påfågel och hon går på det. Det irriterar mig ännu mer. Han ägnar tio minuter åt att berätta för henne vad skillnaden mellan nylon- och stålsträngade gitarrer är. Hon nickar artigt och säger att de sålde en akustisk gitarr på Netto för 295 kronor. Han skrattar överlägset och säger att det inte är så bra ljuuuuuuud i billiga instrument. Sen klämmer han in i förbifarten att han precis har bestämt sig för att köpa sin fjärde akustiska för fjorton tusen.

Nu har han övergått till att prata om datorer och verkar ha bestämt sig för att kvinnan inte vet någonting om det trots att hon uppenbarligen arbetar med det. Fem minuter senare reser han sig för att gå. På ett möte. Hon ser ganska lättad ut.

Bredvid mig till höger sitter en blond korthårig man och håller i en grön penna. Han ser uppgiven ut och har fortfarande inte ätit upp smörgåsen som han köpte för två timmar sen. Ibland sneglar han på mig som om han är avundsjuk på att jag skriver och inte han. Ibland klottrar han ner ett ord eller två i sitt nya kollegeblock.

Nu följer han en fluga med blicken, ser den landa på mackan men väntar i tre sekunder innan han viftar bort den. Kanske har hans tjej gjort slut. Kanske har han dålig kontakt med sin far. Kanske är han bara ledsen i sig själv.

Han suckar tungt och andas djupt som om han sover. Nu äter han mackan. Han bekymrar sig inte alls om att det nyss satt en fluga på den. Han tuggar långsamt och kastar återigen en blick på mig. Han kanske vill ligga med mig. Kanske tycker han att jag är för ung. Jag funderar på hur gammal han tror att jag är.

Han torkar sig om munnen och lutar sig fram. Nu tittar han mot dörren. Det kommer in ett par i tjugofemårsåldern. Jag är nu helt övertygad om att han har blivit dumpad. Säkert har han en klump i halsen. Han tittar längtansfullt mot killen som kysser sin flickvän på kinden.

Nu börjar han bläddra i sitt block trots att det är tomt. Han hade säkert planerat att skriva sin livs roman i det där blocket. Han hade säkert tänkt göra det idag. Nu kollar han mot mig igen, längre den här gången. Han vill säkert ligga med mig. Han tänker att det inte spelar någon roll att jag är ung, säkert elva år yngre än honom. Han tänker på ungt kött mellan fingrarna. Dessutom äter han på mackan trots att flugan har gått på den och den har säkert suttit i bajs utanför cafédörrarna alldeles nyss. Hans kollegeblock är antagligen bara en täckmantel. Han är ett jävla pervo, jag är säker på det.

Sen finns det andra här på caféet. Men det slutar alltid med att alla äcklar mig så det är nog lika bra att jag går nu. Tänk om folk visste. Herregud.

(Naturligtvis går han samtidigt som mig. Jag tänker inte ligga med honom för det. Han kollar på mig nu igen. Om han börjar prata med mig kommer jag antagligen att döda honom. Så kan det gå.)



Jag är på KTH. Jag är så otroligt deprimerad. Alla här inne hatar mig, jag är säker på det. De vill att jag ska dö. Mina jeans har gått sönder. Bara för att jävlas. När jag försöker röka regnar det på cigaretten. Alltid precis på glöden så att den slocknar och knappt går att tända igen. Idag är en dålig dag.

Igår när jag skulle somna var jag helt övertygad om att jag hade fått en allvarlig sjukdom. Jag tänkte i en kvart på hur jag skulle berätta det för mamma. Och hur ledsen hon skulle bli. Jag skulle inleda med "Det här är inte så allvarligt som det låter...." Sen tänkte jag på mitt jobb. Då kände jag mig glad över att jag snart kommer att dö i sjukdomen. Jag kände mig tacksam. Så kan det gå.

/ruben