Ibland när jag är full skriver jag töntiga texter på tunnelbanan

Sovtimmar: 8 (4-12)
Cigg: 9


I fredagsnatt:

Hon mittemot dig är snyggare, smalare än dig. Hon köper definitivt inte kakor på 7eleven klockan ett på natten. Hon kollar inte på TV3. Sen tänker du att det finns ljus i människor, auror, och att det är det som avgör. Men hur många tänker på det och: får inte det dig att må dåligt? Oavsett hur hårt pulsen bultar mot dig, oavsett hur hårt, i takt så ser de inte det i dig. De ser inte dig.

Rent logiskt borde det betyda att du borde avveckla istället för inveckla, du borde fly istället för att tänka: du borde gå. Men du kan inte. Det här är talet till dig som aldrig har varit bra på att gå i tid. Till dig utan tålamod. Till dig som aldrig hinner med bussen och sparkar ihjäl luften där den har stått. Till dig som inte är som de andra, men bra på att dölja det. Till dig som dricker öl till tolv, för dina vänners trivsel. Till dig som drar skämt, betalar skatt och faktiskt gillar det. Till dig som skriver poesi på tunnelbanan klockan tre på natten och får ont i kroppen av människor som varken får eller har råd. Till dig som väntar och avskyr det.

Och nu tänker du att du saknar någon, sen tänker du att du inte bryr dig. Trots att det inte är så troligt att någon skulle förstå din just nu självklara logik, utan svara med ett citat ur Frasier, fast du önskar att det var ur Six feet under. Ändå tänker du att människor är som dig, att alla kommer hitta rätt, hitta hem. Ändå tvivel, misstro. Du vet hur fort du tröttnar. Du är nitton år och besviken på livet. Du sms:ar dina vänner att du saknar dem, och du menar det. Du behöver inte VIP-kort, du behöver en hand genom
håret. Du behöver en söndagmorgon utan ångest. Du är nitton år och har för högt blodtryck. Det är för att du älskar livet och är stressad över att det aldrig älskar dig tillbaka.

/ruben