IIIIIIIIIIIIIIHHH!!!

Herregud, jag önskar att jag kunde reagera med något annat än ohämmad panik när något oväntat händer. Jag skriar. Likt en katt som man trampar på. Gälla skrin, bara rakt ut sådär. Andy blir irriterad på detta och har försökt få mig att utstöta råa brölanden istället, men det funkar inte. Vid förvåning eller lätt chock slinker det där förbannade gälla skriket ut ändå. Nyss utspelades följande scen: jag skulle besöka damrummet i skolan, damrummet som inte är något damrum eftersom toaletterna är gemensamma (detta stör verkligen min näst intill viktorianska sedlighet). Precis när jag ska öppna dörren öppnar en kille på andra sidan så att dörren liksom flyger upp på mig. Mycket oväntat!

Jag: IIIIIHHHHHHH!!!! OJ OJ! HJÄLP! FÖRLÅT! URSÄKTA!
Han, lätt road: Hehe, ojsan.

Sedan går han iväg helt chill medan jag hyperventilerar mot väggen. Var tvungen att ta en cigg för att lungna mina överspända nerver.

/jessica