beslutsångest

Pratade just med pojkvän i telefon och vi kom in på politik. Det får mig alltid att känna mig så osäker. Mest för att jag är så mesig. Jag vill ha ha väl underbyggda argument om något ska diskuteras och i dagsläget har jag sorgligt lite koll. Jag kan, och tycker tom. att det kan vara kul, att argumentera för en sak men då ska jag banne mig ha så väl underbyggda åsikter att de är som ett ointagligt jävla fort. Då kan jag vara fierce. Ibland. Så vi kommer in på något med hyresrätter och bostadsrätter, och alltså, jag vet inte. Hyresrätter, ja det är ju nice om man inte har råd att köpa bostadsrätt och det är ju trist om ett hyreshus omvandlas till bostadsrätter och folk måste köpa ut sina lägenheter och de kanske inte har råd och då blir det ju jobbigt för dem... och jag hör ju själv hur svävande det här låter. Räddas av att stygnen i munnen plötsligt lossnar från sitt fäste och draperar sig över tungan istället. Tillfällig respit, nu ska jag läsa på.

Fast, läste dns partibilaga imorse och blev inte mycket klokare av det. Vänsterpartiet, ok, visst om det inte hade en sunkig odör av kommunist javisst. Sossarna, sure, de har sina poänger men liksom gråsosse, stor tung trög klump som bara sitter kvar och sitter kvar, behövs det inte lite fräsht blod? Folkpartiet gillade jag bättre förr eller i alla fall idén om någon slags socialliberalism, live and let live liksom, nu har de kommit igen med en uppdaterad air av att nu minsann åker silkesvantarna av och vi ska språktesta varenda jävel och uppfostra vartenda klottraryngel. Moderaterna - sänk sjukersättningen, rucka lite på anställningstryggheten... svält ut dem bara? Centern tänker jag inte ens fundera över, goddamn bönder och vadå lättare att avskeda undomar. Porque? De ungdomar jag känner (alltså, eh, alla som jag känner i stort sett) vill ju ha ett fast jobb så att hyran ska kunna betalas och maten inhandlas och vill inte hanka sig fram på något osäkert jobb där ett avsked skulle innebära att flytta hem till mor o far och gå i barndom. Så återstår miljöpartiet, som jag brukade retas med pappa över att han röstade på, min far som stenhårt var inne på linje 3 när det gällde kärnkraften och fortfarande är det, min far som sopsorterar allt som jag, mor och systrar någonsin slängt och kör miljöbil och lyssnar på progg och pyskedelisk Beatles. Är det där jag har hamnat? Jag tycker fortfarande att Mp är smått naiva, att det är lite "låt oss alla kompostera mera så ordnar sig resten" men det är ju en attityd som är så väldigt emotionellt och fördomsfullt färgad för jag vet ju inte mycket, egentligen. Och sen kan jag tycka att det viktigaste, viktigaste av allt är just miljön för utan andningsbar luft och drickbart vatten så spelar det ingen roll och högt eller lågt skattetrycket är eller huruvida vården ska privatiseras eller ej. Det är ju faktiskt det mest grundläggande av allt, det som ger förutsättningarna för allt det andra.

Och nu tycker jag att vi alla fattar varandras händer och sätter oss ner framför lägerelden som jag har fixat av organiskt miljövänligt biobränse här, seså, stäm gitarren av rättvisemärkt, kravodlat trä och så stämmer vi upp i kumbayah.

/j