Back in Boden, baby.

Igår klättrade jag och Mouse upp på ett berg och låg och tittade på stjärnorna.



Mouse: Åh, en stjärna faller. Vad fint.
(sekunders tystnad och betraktelse)
Jag: Men va fan, den slutar ju inte falla.
Mouse: Den blinkar också. Diskostjärna.
Jag: Det är ju en satellit.
Mouse: Synd. Häftigare med stjärnor.

Sen exploderade himlen i norrsken och jag kände mig fastnaglad i marken trots att min image lyser av "vadå norrsken, det ser jag jämt". Kanske är det Stockholm. Kanske något annat.

Sen blev det kallt så Mouse skjutsade mig på sin cykel hem till mig och vi lyssnade på Jesus & marychain hela natten till han skulle åka och jobba.

Idag var jag en sväng på stan. Jag blir konstig och nostalgisk av att hänga här i Boden. Jag säger samma sak till mamma som min pappa brukade säga till mig när han skjutsade hem oss från våra varannanhelgbesök: "Åh, vi kör genom stan så att jag får e om det har hänt något nytt". Då skrattade jag och sa "Men pappa.. det här är ju BODEN, inget händer." Nu när mamma skrattar och säger att inget har hänt säger jag "JOHO DE HAR FAKTISKT MÅLAT OM HUSET VID OKQ8-RONDELLEN!!!!".

På Coop har killarna som var aspoppis när jag i sjuan och de i nian blivit chefer och går och slänger med sina nycklar och försöker se viktiga ut trots att de innerst inne känner att det var någonting som försvann på vägen. Kanske de själva. Min barndomskamrat som var jättekär i mig när vi åkte på klassresa till Göteborg med tåg stack ut huvudet ur en bil och skrek HEJ när jag skulle korsa Garnisionsgatan. Han hade skaffat ett förskräckligt skägg som liksom började under hakan. Jätteskumt.

Och nu kommer Mille uppför trappan och säger: "Snäääääääääääälla moster kan vi spela PIKMIN nu? Snälla snälla snälla snälla!!"

Ska jag ge efter ?

/lou