living on the dancefloor

Första gången jag var på disco var jag 10 år. Jag hade min posse av förtrogna väninnor och tillsammans nästlade vi in oss på ett mellanstadiedisco. Det var i skolans kombinerade aula och matsal som terminens höjdpunkt skulle äga rum. Den hade natten till ära hade fått en makeover i crepepapper, girlanger och plakat som ulovade godisregn. Outfiten for the night var en vit ribbad polotröja, blåa jeans som kanske till och med var levis, lackskor och rött läppstift. Det var hett, tro mig, grabbar som var typ 13 vände sig om. Aulan var mörk, discobollen i taket kastade ljusfläckar över späda ansikten och rökmaskinen bolmade. Jag föll handlöst. Pojkar som i matsalen bara var alldagliga eller på sin höjd matkastande och pinsamma var här oändligt mycket intressantare. Musiken var så hög så vi behövde inte bekymra oss om att prata, lättnaden! Det var blickar och nickningar och dans, dans, dans som gällde. Pandora och Rednex fick fönstrena att skallra och jag vann danstävlingen, fick en t-shirt med en stor anka på. Den var ful och jag var överlycklig. När klockan började närma sig läggdags, alltså runt tio, startade tryckarna. Jag blev uppbjuden av en pojke i femman, han luktade starkt av aftershave och placerade efter halva låten händerna över min spinkiga bak. Hans kompisar som hängde runt väggarna jublade och jag kände mig vuxen och lite stolt. När mamma kom och hämtade mig så ville jag inte alls gå hem. Jag ville stanna kvar där i mörkret och röken och svettiga dansen hela natten och för alltid.

Nu är jag 21 och jag kan fortfarna känna den där förtjusningen, förälskelsen i att gå ut. Jag säger inte nej till en fest, en utgång, ett smockfullt dansgolv. Oh no, never. Nästan never då. Det kanske har hänt, en gång eller två. Troligtvis hade jag över 40 grader i feber eller liknande. Jag är på, även om det är arla uppgång till jobb nästa dag, även om det är tenta nästa dag damn it. Vissa kan tycka att det är lite... fel. Lite desperat, på något sätt. Och jag har slingrat mig. När jag hade långt förhållande var det för att jag måste ju komma ut och träffa tjejkompisarna. När det tog slut så var det ju för att hög, hög musik och kopiösa mängder alkohol var det enda som tillfälligt dövade det där mantrat av misslyckande som satt på ständig repeat i huvudet. Nu är det för att alla jag känner går ut mycket och det är ett sådant ypperligt tillfälle att kunna samla bekanta, halvbekanta, vänner, pojkvänner och flickvänner på samma plats under otvungna former. Men det är inte hela sanningen.

Det är inte bara vännerna som drar, det är inte bara dansgolvet, det är inte bara baren eller spriten eller fylleintimiteten eller galenskaperna som den initierar. Det är inte bara för att jag verkligen älskar att klä upp mig, på gränsen till att klä ut mig, även om det nog står för en stor del av min faiblesse för utelivet. Jag är fåfäng som få och visst bor det en exhibitionist i mig. En jävligt timid sådan, men ändå. Men som sagt, det är inte det. Det kanske är allt det där sammantaget, men jag har fortfarande kvar den där fascinationen som jag hade när jag var 10. Den där känslan av att det är lite overkligt, lite på låtsas och att anything goes. Om den känslan håller i sig så kommer jag stolpa runt på dansgolven år 2046 som en övervintrad Alice Timander och fortfarande tycka att det är det roligaste jag kan tänka mig att göra där man ändå är något sånär påklädd och/eller laglig.





/j