Lägerminnen

Still going strong i Småland. Vaknade i morse klockan 08.00 av att jag hade vält ut allting på en meters avstånd inklusive min öppna vattenflaska, mina örhängen från Nice, ett tiotal papper, två böcker och min mobiltelefon. Jag hade svaga minnen av att jag under natten tillbringat ganska mycket tid till att hitta väggen bredvid sängen utan att fatta var jag var och hur jag nu hade hamnat där. Det var konstigt.

Mitt hurra till maten på det här stället är öronbedövande. Eller bildligt högt i alla fall. Goesta blev också rätt förtjust och sa "Jag tänker ta pinsamt mycket gelé" när han tog mat. Jag lovar att han gömde en liter eller två i gipset. Det ligger han säkert och smaskar på nu eftersom han skyndsamt sa "Nu ska jag gå och vila. I en halvtimme. Timme". Han är rolig den filuren.

Min klassisar verka skriva bra, av det lilla jag har hört. Till och med tjejen som fortfarande låter som att hon ska börja grina hela tiden. Jag försöker att ta det lugnt och att inte kasta saker. Jag har redan gjort bort mig och berättat för en som heter Björn att jag rammade en vägg en gång när jag körde lastbil (jag kan tydligen inte låta bli att tala om det för allt och alla). Snart berättar jag väl att jag har ätit en daggmask också. Skulle inte förvåna mig. Då kommer alla att minnas mig som "Hon som käkade mask" på samma sätt som de kommer att minnas G som "Han med armen". Hellre armen. Mask är ju asäckligt. Jag vet.

Jag längtar hem. Men jag klarar mig. När jag var liten och var på läger mådde jag alltid asdåligt och försökte på alla sätt att undvika att följa med. Jag är som sagt bra på att ljuga. Mina lärare genom åren måste tro att jag inte har några släktingar kvar eftersom jag alltid skulle på begravning precis när det var läger och sånt.

På mitt första läger var jag 6 år gammal och hade precis börjat första klass. Vi var i Kusträsk (ja det är ett roligt namn) i några gamla militärbaracker och jag hade med mitt favoritgossedjur Vitnos (en häst, jag gillade hästar). Jag vaknade morgonen efter av att jag var ensam i min barack och att mina sängkläder hängde utanför på en gran. Stackars Vitnos hade någon lärare hängt upp med en klänypa i en glömd stump taggtråd. Jag hade tydligen kräkts hela natten. I sängen. På golvet. På Vitnos. Stort trauma. Helt sjukt att jag fick några vänner överhuvudtaget.

Så här i efterhand ser jag tillbaka på det lägret med skräck. Pratade med min kära mor om det där för några dagar sen av en slump. Jag sa att jag hade varit så rädd eftersom bullien Niklas hade hotat med att spränga baracken som jag bodde i med en handgranat som han hade hittat i skogen. Mamma sa att det var för att jag hade ätit för mycket godis! Det var alltså inte ångest utan ett jävla frosseri som orsakade mitt pinsamma beteende. Jag fattar inte vad hon snackar om. Jag har aldrig gillat godis. Eller?

Om en halvtimme ska jag G & S ta en taxi till Nässjö centrum och äta något och dricka öl. Jag är rätt pepp fast trött av att ha letat efter väggen hela natten.

/ruby