idag kommer stormen, stod det i tidningen

Du kan gå fort också, om du vill. Pressa musklerna, tvinga dem att kämpa hårdare för din skull. När du ska gå hem går du ofta fort. Inte för att du är rädd för mörkret. Nej, du har en infantil känsla av övermod gentemod allt som lurar i buskar och vrår. Du tänker: Inte mig, ni tar inte mig. Om de bara så försökte, skulle du inte bli rädd, nej nej, utan förbannad och kasta dem rakt in i betongen med ena handen bara. Det är ditt övermod och det trivs.

Nej du är inte rädd för mörkret. Det var du rädd för som barn och det får minsann räcka. Du tittade under sängen fortfarande när du var sjutton. I ditt blåa flickrum med stjärnor i taket. Då tittade du under sängen och stängde garderoben noga, noga så att inget svart skulle sippra ut och tvinga sig in under dina ögonlock när du hade somnat.

Du är inte rädd för mörkret och det som finns bakom, utan istället är du rädd eftersom du har lärt dig att det är farligt att vara ensam. Det är ingen som har sagt det. Hemma sa de "Ensam är stark" och skrattade lite, tog det kanske inte på allvar. Jag vet att jag klarar allt, oavsett om jag är ensam. Ensamma människor är det synd om. Det lär du dig varje dag när du åker rulltrappan upp från tunnelbanan, vid varje övergångsställe, vid varje skylt. Ensamma människor är det synd om, och du vill inte bli en sån som det är synd om. En sån som bor i en smutsig etta och dricker kaffe i sin morgonrock hela dagen utan att någon ringer. Till och med när det är Trevligt Väder ute. Till och med då sitter såna där och fyller gårdagens kopp med nytt kaffe trots att den är smutsig. De bara sitter där och är sådana som vi Tycker Synd Om och helst Inte Vill Kännas Vid. Istället skänker vi hundra kronor till Unicef trots att vi egentligen är av övetygelsen "de där pengarna kommer ändå aldrig fram administration, byråkrati, busslaster med gosedjur som rånas och sen ligger de där pandabjörnarna från världsnaturfonden som vi har skänkt i lorten utan att de kommer fram till de stackars små söta hungriga barnen som inte heller har någon att leka med".

Det är allt lättare att skicka ett sms till Rädda Barnen än att orka tänka mer på såna som bara sitter där i sina smutsiga ettor. Såna som har blivit övergivna eller bara aldrig lärt sig att Umgås ordentligt och därför Gett Upp. De kanske smittar mig med sin solitära rymd, de kan finnas överallt, jag kan inte se direkt på människor om de är en Sån Där. Blir jag paranoid nu? Tänker jag på plasthandskar, tänker jag på isolering och antibakteriella medel?

Nej jag vill inte använda plasthandskar så fort jag går genom dörren då kommer jag genast sållas och hamna i en smutsig etta och dricka ljummet kaffe. Istället går jag fort hem, fortare än alla. De kan finnas överallt, var som helst, på ICA eller biblioteket. På tunnelbanan, vagnen som heter Adam eller den mittemot. Vilken ska jag ta, vilken är säkrare? Kanske nuddar de vid mig när jag kliver av i Alvik, kanske kryper ensamheten uppför min arm i detta nu, kanske är det redan försent. Ibland kan jag känna det när jag vaknar, likt parasiter äter den mig levande.

Därför går jag fort hem. Fort från taxin, redan i den tredje rondellen kände jag av hur det började sticka i armarna, det kändes inte bra, jag kände ingen det, kände igen mig men ville inte veta av mig. Försökte skaka av mig molekylerna hela vägen, fångade dem med blicken, hur de studsade upp längs armarna. Väl hemma växte de sig allt större och jag tänkte jag går och lägger mig nu, nu vill jag somna och låtsas som att allt är bra igen. Jag kastade mig ner i soffan, drog täcket över huvudet precis som när jag var liten och inte ville se när Det Otäcka som bodde under sängen skulle krypa fram. Ät mig då, tänkte jag uppgivet som barn. Döda mig bäst ni vill, men jag tänker fan inte titta.

Kanske är jag en sån ändå. En sån som aldrig lärde sig att Umgås ordentligt. Hon ska gå härifrån snart, då är jag själv här inne kanske kommer molekylerna att pressa sig ner i halsen eller så väntar de till natten då allting känns som värst.

/a