dj i pannkakan

Idag upptäckte jag att jag var en stjärna på att vända pannkakor i luften. Jag upptäckte också att jag och Dj snart har transformerat oss färdigt. Jess tycker att vi är som två barn men hon vet inte varför och det är ingenting jag kan förklara heller. Jag blir som ett barn när jag träffar honom, jag vill slåss, kramas och kasta saker. Jag vill gråta och bråka. Jag vill visa alla mina saker och jag blir mer rastlös än någonsin. Jag behöver uppmärksamhet varje sekund och jag varvar ångest med vemod och en jävla attack. Vi jagar varandra genom lägenheten. Jag gömmer hans Ipod under Jess' kudde. Vi leker fågel, fisk eller mittemellan tills han hittar den. Han skriver obscena saker till folk på msn från min användare. Jag kastar pannkakor på hans nya tröja.

Sen pratar vi allvar. Jag får höra de jättehemliga nya låtarna han har gjort med bandet. Han lyssnar på vad jag tycker. Jag frågar hur han mår, på riktigt. Sen äter vi pannkakor. Blåbärsmonster. Jag drar ett skämt om bluetooth. Han tycker inte att det är roligt. Allting är sig likt.

/a