julefrid

Alltså, jag älskar min familj.

Men gärna på avstånd.

För mina vänner sombor i andra städer än Stockholm så blir det ju lite av en grej att åka hem över julen. Jag åker en kvart på röda linjen och travar hem till det skokartongsliknande huset där jag växte upp. Det är ingen grej alls, jag kan göra det hur mycket som helst när som helst. Men nu ska jag stanna här i två dygn och håller redan på att få krupp. Min far kan verkligen konsten att driva mig till absolut vansinne, ingen kan få mig så irriterad som han. Han kommenterar allt. ALLT. Inget är för obetydligt för att inte föräras ett påpekande. Han sjunger gällt med världens störigaste röst och jag bara ååååhhhh gnisslar tänderna ner till pulpan. Systrarna tjafsar om hur granen ska kläs. Den yngsta vill köra på nk-julen, allt ska vara matchat och granen får enbart prydas med guld och rött. Den mellersta har en mer bohemisk inställning till granklädning (20 år gammalt julpynt gjort av en gammal socka från lekis, upp i toppen med den bara!). Den yngsta får då kortslutning i homestaging-centrat, slänger ner raggsockan och så är julpyntsfajten i full gång. Katterna flyger åt alla håll. Mamma kan bara inte sluta fråga om jag fryser om jag är hungrig om jag vill ha bulle te godis kaffe macka janssons frestelse choklad något, något?! Imorgon kommer farmor komma och som vanligt undra om jag fortfarande bantar (= om jag fortfarande är vegetarian). Hon kommer nypa i mina armar och klaga om att jag behöver mer fett på kroppen(= enda sättet att uppnå detta är att ta mitt förnuft till fånga och hugga in på julskinkan).

Fast det är klart att det kommer bli trevligt på julafton. Jag hoppas på att de kommer dyka på julbordet så hårt imorgon att de hamnar i matkoma. Då, ahh, då kommer jag öppna julklappsböckerna, luta mig tillbaka i soffan och njuta av den tillfälliga tystnaden.

/j