Rörligt

Efter en tårad igår fortsätter ett annat kaos i huset vid ÄLVN (flon). Fridas katt Dali är här och syrrans katt Shmi likaså vilket innebär en kakafoni av jam omringat av en vaktpatrull bestående av Ronzo den vilde, polisKiwi och Miro den långnosade. Jag sitter i soffan och läser. Brevid mig ligger påsen med mutor från far. Jag är apatiskt nervös och bakom mig lyser den stört vackra himlen ner i älven som en jävla tavla. Och jag önskar att jag kunde skriva som Södergran för att komma ihåg hela scenariot om tio år när jag kommer ligga på psyket i tvångströja och gråta i takt till världens mysterier.

Det är konstigt att vara här, allting är så avlägset och ändå konstigt nära. Jag får en distans till nuet och nostalgi till dået och allting blir en röra jag inte kan bli av med. Då ligger man mest och gråter på sängen i mörkret. Jag längtar inte hem, jag längtar bara bort, men inte dit bort som borde vara hem eftersom det inte är det. För jag vet inte vad som är hem längre. Jag trodde först att det var här och sen sa alla att det var där men nu när jag är här vet jag inte vad som är där längre.

Jag ringer räddaren som inte kan hjälpa den som måste hjälpa sig själv, allt känns lite bättre en stund men sen när jag lägger på telefonen i mitt flickrum blir allting lika ovisst igen och jag har så många böcker jag borde läsa (skriva).

/a