Alla vill till himlen och åka limousine förstås!!!

Ibland snubblar jag över en av de där låtarna. Det är något speciellt med dem, jag lyssnade på dem under perioden 1999-2003 och det finns ingen musik som betyder så mycket för mig som den just eftersom den är så jävla fullpackad med nostalgi. Jag hade mina första hångel till de där skivorna, jag grinade och svor och målade till det och jag läste texterna om och om igen och skrev av dem i all oändlighet och varje ord, varje stavelse betydde så mycket att jag fortfarande kan känna mig avundsjuk på det. Visst, skulle jag stapla skivor nu som jag verkligen älskar och kan lyssna på hur mycket som helst skulle det nog bli Arcade Fire och annan prettoskit. Och visst, en del tycker att det är svinkomiskt att jag låg och bölade till "Alla vill till himlen" från Thåströms första soloplatta (-89) bara för att den första killen som kysste mig (utanför Åhléns i Boden, jag gick i sjuan och han i åttan) hade vrålat med till den på en fest och gjorde slut elva dagar senare. Och ni anar inte hur många gossoskulder jag har plockat till en av Nine inch nails liveskivor... I alla fall:

Adore - Smashing Pumpkins
Xplodera mig 2000 - Thåström
Bleach - Nirvana
All that could have been - Nine inch nails
Rasera - Imperiet
Neon Ballroom - Silverchair
Hagnesta Hill - Kent



/a