ååååh JACKSONVILLE!!!!

jag: jag vill höra den där låten där en snubbe sjunger om ett namn med väldigt mycket inlevelse! Liksom bara "mmmm ÅÅÅÅH NAAAAAAAMN HOW YOUU NÅÅNTING NAAAAAMNET IGEN"
andy: ok, om jag hittar den så är jag så jävla grym.
jag: jag kommer dyrka dig!
och så drar Jacksonville igång och det var banne mig precis den! Nice. När jag försöker med "mycket fiol och någon stad" så vet hon genast att det är The end av Final Fantasy. Mina sambos kan musik, jag - not so much. Så jag går alltid till dem när jag vill höra något med säg, fiol, eller en hes röst, eller what have you, och så ger de mig något perfekt. En regnig dag sa jag till Birtha att jag ville ha något "lungt och lite deppigt men ändå hoppfullt" och det var så jag upptäckte Nick Drake. De känner mig utan och innan. Det är bra. Eller ok, ibland mindre bra.

Som för några dagar sedan. Jag, min syster och Andy står i köket. Vi pratar om strumpbyxor eller nåt (intressant outtömligt ämne, jag vet) och jag säger att jag har ett enormt hål i grenen i mina men inte orkar bry mig. Det luftar. Då måste de genast naturligtvis se detta, jag protesterar och sekunden senare utspelar sig en scen som skulle fått de av er som brukar googla "lesbian catfight" att dåna. Syster håller fast mig, Andy drar upp min kjol, jag skriker och de skrattar åt att de kan se min röv. Herregud. Förnedringen. Och nyss sa Andy att det luktade fotsvett. Jag sa att det inte var jag. Det kanske är sant att jag knatat runt inne i stan hela dagen med hermetiskt tillslutna mormorskängor och yllestrumpor, men hallå, antyder du att jag är ofräsch? Inte jag inte. Tror du inte att kvinnan lägger sig ner på golvet, kryper fram till min fot och trycker näsan mot dess sula för att sedan triumferande meddela att det visst är jag?! Herregud igen. Så jag resignerade, sprayade lavendelperfym över mina äckliga små fossingar och skrev ett menlöst inlägg som detta. Ikväll ska jag svänga mina högklackade svettbomber på Teatron eller Sodra bar, jag är fett på som alltid.

/j