hejdå inre lugn

Jag är glad nu, en liten glädje i mig nästan hela tiden. En tilltro också, till mig. Är det så för alla, går folk i allmänhet runt och känner sig nöjda med vilka de är? Är det liksom normen? För så känner jag nu, och det har jag inte gjort på länge länge länge länge, alltså vi snackar år. Så jag chillar alltså runt här i min vardag med mitt åkande fram och tillbaka till universitetet, mina textanalyser, mina ölstinna kvällar med vänner och allt är täckt i förnöjdhetens stilla lunk. För två månader sedan var jag ett konstant grinande vrak, så det är en fin förbättring. En fin upptäckt också, att jag kan ta vara på mig själv för de mesta. Därför vore det ju idioti, ren destruktivitet, att äventyra detta prima mående. Oh ja, det vore det. Dumt, så dumt. Ett idiotsäkert sätt att leka dödlig roulette med sitt välbefinnande är ju att börja trassla men nåt slags kärleksrelation. Å andra sidan, tycks inte livet vara lite trist utan det? Underdrift, megatrist. Alltså kan man välja på att softa vidare, ha sina vänner och lite casual "relationer" ibland där ingen förväntar sig något mer. Eller så satsar man allt på ett kort igen och kastar sig in i något med hjärtat på ärmen, naket och skälvande. Vid tanken på det senare känner jag ren skräck.

Nyårshånglet vill bjuda på middag ikväll. Trots att jag var full som en krossad ko och lättfotad likt en munk som lösts från sitt löfte måste jag alltså ha gjort något slags intryck. Hoppas det inte var lösaktig-slampa-intrycket, även fast det är mycket möjligt. Men då skulle han väl inte vilja bjuda på middag, eller? Är det typ "jag ger dig mat, du ger mig ligg" som gäller? Eller vill han typ, bli ihop? Han kanske bara är hungrig? Med vilken slags inställning ska jag ta mig an detta? Tror jag kör på inställningen att thai är gott, punkt. Och vad ska vi prata om? Känner ju inte varandra alls. Az tyckte att jag skulle lösa det genom att hålla alkoholkonsumtionen konstant hög, men då ligger nog det där intrycket som jag vill undika att göra ack så nära till hands. Men vi gillar ju samma musik. Det är bra. Det kan vi prata om. Eller nej, fan, det är inte alls bra! Eftersom jag har varit, är, rätt clueless när det gäller musik så har pojkar som jag hängt med alltid sett det som sitt uppdrag att lära upp mig. De har bränt skivor, jag har varit tacksam och lyssnat på skivan under hela förhållandet. Sen när det tar slut så kan jag aldrig mer lyssna på den igen. Det har gjort att mycket musik är för mig evigt förlorad. Metellica, no can do. David and the citizens, stay away. Bright eyes, inte så jävla bright för mig. Och så Kent då, men det känns inte som en större förlust.

Nä men det ska väl bli trevligt, ikväll. Vi kan bli kompisar om inte annat (HAHAHAHA). Nu ska jag googla Dave Gahan för att ha en redig conversation piece.

/j