sorgen

Det är nästan ett halvår sedan jag och mitt ex gjorde slut. Egentligen mer med tanke på att det var struligt jävligt länge. Det var fan struligt i mer än ett år. Vi var tillsammans i fyra. Så det har ju gått ett tag och jag vill veta; när går det över? Den här sorgen alltså. Den finns för det mesta här, alltid närvarande, bakom ögonen någonstans, redo att bryta ut vid de mest olämpliga tillfällen. Sorgen tar inga hänsyn, den bryr sig inte om huruvida det är ett lämpligt tillfälle att börja störtgrina eller ej. Sorgen är inte vacker, sorgen får dig att gråta och hulka och snora som ett mycket litet barn. Den får dig att bröla som något slags skottskadat djur, den får dig att ligga på golvet gråta tills du vill kräkas. Ibland gör du det.

Ok, det blir kanske lättare. Men det går så sakta. Inte dag för dag, snarare månad för månad börjar en liten lättnad anas. Om jag är i en affär och de spelar en låt som han gillar, så måste jag inte längre släppa mina varor och gå ut fort som fan. Jag gråter inte längre på krogen och frågar dörrvakter varför han inte vill ha mig. Om jag får en impuls att ringa honom så kan jag ibland stå emot. Jag vaknar inte gråtandes på natten och jag gråter inte på det där ständiga sättet som jag gjorde i början. Då grät jag jämt, kändes det som. Mitt liv bestod av att gråta på morgonen, gråta när jag sminkade mig (inte att rekommendera, det är skitsvårt att få på mascaran), åka till skolan (vilket var som en slags fristad, även fast jag var sjukt ledsen så tänkte jag inte på det i skolan), åka hem och gråta lite i duschen, gå och lägga sig och gråta med spända käkar tills huvudvärken blev outhärdlig och jag somnade av ren utmattning. High life.

Igår tittade sorgen fram och sa tjena och idag vill den inte släppa taget. Jag och Brill (Parrot, lillröven, etc) ville se Tiga på grodan. Vi fixar till oss, drar på oss de heta rövkjolarna (kallade så för att de är väldigt tighta och rövframhävande) och slukar vinet. Sedan beger vi oss. Det är inte så lång kö utanför grodan så vi kommer snabbt fram till vakterna. Åldersgränsen var 23 men vi tänkte chansa. "Jag ser på ditt leende att du är 23" sa en av vakterna. OCH JAG MITT DUMMA RÖVHUVUD SVARAR SANNINGSENLIGT ATT JAG ÄR 21!!! Ahh, hur dum får man bli?! Vi kom alltså inte in och deppiga fick vi bege oss hemåt igen.
Hemma satt Andy och hennes T och kollade på film. Jag gjorde popcorn och joinade dem i kollandet. Sedan skulle vi gå och lägga oss. Jag går in i mit rum, viker ihop rövkjolen och stoppar in den i byrålådan. Men något tar emot, en liten vass kant är ivägen. Det är en bok som mitt ex har gett mig, någon slags dagbok där han har skrivit till mig och om mig och ritat fulsöta små teckningar (han är bra på mycket, men tecknande är inte hans starka sida...). Jag tänker bara öppna den och kolla igenom. Häpp, häpp, dålig idé. Vi har så tunna väggar, det går inte att hulkgrina ljudlöst. Andy knackar på och undrar hur det är. Jag snorar fram något om att jag hittade det här som mitt ex har skrivit. "Sluta nu" säger hon, "det där är tortyr" och naturligtvis har hon rätt. Och jag tänker att T måste tycka att jag är fan så labil, har har sett mig grina över mitt ex massor av gånger.

Idag var jag ledig. Sov jättelänge och när jag vaknade så sken solen in genom persiennerna och det kändes nästan som sommar. Jag var helt säker på att sorgen var borta för den här gången. Brill o Andy var i skolan och jag gick runt och plockade, städade och lyssnade på Depeche Mode. Dammsög under min säng och stöter på två stora plastpåsar som ligger där, det är de kläder som jag hade hemma hos mitt ex. Tänker att nu är det dags, de kan inte ligga där under sängen längre, jag måste ta tag i det och sortera dem och slänga och så. Drar fram påsarna, häller ut kläderna och då är det naturligtvis klippt. Åh, där är pyjamasen han gav mig, titta där är mjukisbyxorna som jag brukade ha när vi kollade på film, jösses, där är de där små genomskinliga underkläderna som aldrig fick stanna på särskilt länge och där ligger hans gamla t-shirt och luktar av honom. Jag drar in hans doft och gråter, gråter, gråter tills den är alldeles våt.

Men, det gick över. Jag klarade av att sortera, till och med slänga vissa grejer. Och nu ligger resten av kläderna högst uppe i min garderob och där ska de fan få ligga, för jag tänker inte se på dem igen på ett bra tag.

Om jag inte hade mina fina sambos så skulle det här vara så jävla mycket jobbigare. Att bo med er är den bästa göra slut terapi som finns. Vem kan vara ledsen när kommentarer om döda grisdasar i röven och chansen till berusade kramhögar på en luftmadrass hägrar? Inte jag iaf. Ni är bäst.
/jess