popaganda och ren skräck

Festival är inte min grej. Har iofs aldrig varit på en riktig festival, sovit i tält och så, men jag tror inte att jag måste testa det för att veta att jag skulle avsky det. Jag tycker om att vara ren och sminkad och ha höga klackar och obegränsad tillgång till badrum och varmt vatten. Jag tycker inte om folksamlingar, lera, kyla, regn, praktiska kläder och platta skor. Ja, jag är så fåfäng att det gränsar till ett handikapp men jag är rätt nöjd med det. Så jag var antagligen den enda som halkade runt på ett lerigt popaganda i vita pumps med kilklack. Men popaganda var bra, det var trevligt, mest för att alla var där. Banden hade jag inte så stor koll på. Det är lite trist att jag varit så ointresserad av musik, jag vill inte vara det längre men musik och konserter har aldrig gett mig den där euforiska känslan som vissa tycks uppleva. Det verkar som om jag missar något.

Igår såg jag och Tamre Shout Out Louds, mest för att vi väntade på några, men de var bra. Att träffa Tamre bjuder alltid på flashbacks, hon minns en massa från när vi var yngre som jag antagligen har förträngt. Som att jag när jag var 10 år läste högt de snuskigaste avsnitten i hästarnas dal och spelade in det på band så att hon skulle kunna lyssna när helst hon ville. Herregud, redan då, det är ju hemskt, jag måste ha fötts med ett perverterat sinne. För att hålla entusiasmen uppe i väntan på bandet roade vi oss med att citera Monthy Pyton, Andy, du borde ha vart där. This parrot has seized to be, it is no more! Oh, me bum! A clever sheep! etc etc in absurdum. Sedan Mango och jag var jätteglad och hade ont i kinderna och magen av allt skrattade, Birtha tog kort och det är som om mitt ansikte enbart består av en jättestor, läppglansröd, skrattade mun.

Är hemma hos föräldrar för att plugga. Känner motvilja mot detta. Har inte ens börjat. Är så jävla slö och odisciplinerad. När jag gick hit och kände hatet mot dirskyrsanalyser så tänkte jag att det är söndag, det är bakisdag, det jag helst av allt skulle vilja göra är att sitta i soffan, inte ensam och iklädd pyjamas och äta pizza och dricka en liter cola och se på en film som inte alls är djup men gärna väldigt spännande. Sedan läste jag att Goesta skrivit om just det, att han brukade göra sånt med sitt ex, jag brukade göra sånt med mitt ex och jag inser att det är sånt folk gör, eller naturligtvis vet jag att par gör sådant, det är verkligen inte unikt men här kommer grejen: det var inte vårt förhållande heller. Jag har alltid trott att det var det. Det varade länge men det var inte unikt och jag har verkligen levt i tron att det var det fram till... ja, fram till nyss nästan. Fram till nu. När vi gjorde slut och jag verkligen trodde att this is it, nu kommer jag aldrig vara lycklig igen så sa mina vänner att det finns andra, du kan bli glad igen och jag sa nej, nej det kommer aldrig hända, det är omöjligt och jag trodde verkligen på det. Inte bara trodde, jag visste, det var fakta. Jag tyckte bara de var dumma i huvudet, att de inte förstod någonting, att de kunde komma tillbaks när de visste lite mer om livet och kärleken för jag visste ju så jävla mycket, jag led ju. (självgod is the shit) Men om det nu är så, om mina vänner hade rätt, om jag inser att de hade rätt så är det ju otroligt skrämmande, läskigt som fan, det gör mig livrädd! Jag har nog nuddat gränsen och inte vänt utan frejdigt travat vidare, läskigtgränsen that is, och vad gör jag nu? Hjälp.

/jess