skymning

Så trött. Nysolat ansikte, jord under naglarna och blåsor på fötterna av nya sommarskorna. Ligga i gräset på Långholmen och sedan åka hem i skymningen. Sommarskymning är fruktansvärt melankolisk, den där tiden då mörkret börjar glida fram och himlen är svagt lila. Ibland är den så melankolisk att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Den får en att vilja åka någonstans långt bort, eller springa fort, eller gråta och skratta på samma gång. Istället går jag till ica och handlar hårt bröd och krossade tomater.

Alltså: trött, solbränd, smått smutsig, melankolisk, livrädd och glad och nojjig så som det är få förunnat, det är jag. En jävla blandning, som alltid.

Du, om du läser det här, så var det Hjalmar Söderberg. Och jag hade väldigt trevligt idag, och igår. Hoppas du hade likaså. Godnatt och så. Jag ska ringa, jag har redan börjat fila på ett manus...

/jessica