jag är inte tankspridd, det finns en diagnos!

Det är känt att jag är stört dålig på att känna igen folk. Alltså, det är pinsamt. Jag tror jämt att jag träffar folk för första gången och vill skaka hand trots att jag pratat med dem förr, eller så känner jag igen folk men kan inte placera dem. Jag pratar på med dem men har egentligen ingen aning om vem det är. Istället så fejkar jag lite, som när någon frågar om jag kommer ihåg honom eller henne på den där festen och jag säger ja, trots att jag faktsikt inte för mitt liv kan minnas hur se ser ut. Jo, jag vet att han eller hon var den personen som gjorde si och så, men jag kan inte säga hur de ser ut. Som den där killen Andy pratade om häromdagen. Jag sa att jag visste vem han var, jag minns vad han heter och vad han gjorde, men jag minns faktiskt inte hur han ser ut trots att jag sa det.

Som jag skrev i ett inlägg förut, det kommer ofta fram folk på krogen och säger hej och jag har verkligen ingen aning om vilka det är. Jag känner igen dem lite vagt, men kan inte för mitt liv placera dem. Som hon tjejen i min klass som kom fram till mig en kväll på Bacci. Men hej, sa hon, hur är det? Jag måste ha sett undrande ut för hon sa att det är ju jag, XX, vi går i samma klass! Och jag bara öööh, vaddå, i gymnasiet? Så jävla dum. Eller som en kompis på Mango, det här är en kille som jag träffat flera gånger, han har vart hemma hos mig och så, han säger hej och kramar om mig och det är först efter flera minuter som det klickar till i hjärnan och jag fattar att det är just han. Nej, det är inte för att jag är dyngfull och närsynt, det händer även i nyktert tillstånd. Det har hänt att jag trott att jag sett min mor eller syster på stan och glatt stegat fram för att hälsa, och någon meter från personen så inser jag att det är någon helt okänd. Det är som om folks ansiktsdrag liksom är flytande... Eller som att alla kan vara vem som helst. Dessutom så ser ju folk alltid så jävla lika ut! Liksom, alla har öga, näsa mun och sen finns det lite variationer i dragen men egentligen har ju alla samma grund. Som att alla är skapade utifrån typ fem olika modeller med mindre variationer sinsemellan. Det är så jobbigt att alltid ta fel på folk, eller göra bort sig genom att vilja skaka hand när det är någon som jag träffat förr. Har alltid känt mig dålig på grund av det, att jag är så jävla tankspridd och obrydd om folk att jag inte ens kan minnas hur de ser ut. Men, döm om min förvåning när jag läste metro på t-banan imorse. Hittade den här artikeln: http://www.metro.se/se/article/2006/05/03/06/4637-23/index.xml

Prosopagnosi, jag svär att jag har det. Andra symptom var höger-vänsterförvirring och dåligt lokalsinne. Jag har båda, i extrem grad. Bland annat därför som jag inte har körkort, lite för många högersvängar blev vänstersvängar och körläraren blev tokig. Min syster älskar att dra den där historien om när vi var på HM och jag kom ut ur affären, samma ingång som vi gick in i, och inte hade någon aning om var jag var. Lokalsinne är INTE min starka sida, jag minns aldrig hur jag ska gå hem till kompisar även om jag har gjort det typ fem gånger innan. De måste guida mig på telefon intill döddagar.

Nu måste jag googla lite om det här. Jag är inte hypokondrisk. Inte heller förvirrad och tankspridd. Eller lat. Det är inte mitt fel. Jag är SJUK, damn it, SJUK säger jag!

/jess