backflashpanik

När jag var ung var jag mitt i cirkeln. Jag fick MVG på alla prov och jag kunde organisera hur mycket som helst på samma gång. Jag briljerade på historielektionerna och kastade majs längst i matsalen. Jag träffade vilken teknikare som helst bara jag ville. Jag visste allt om näringslära och kvintcirklar. Jag hade egen nyckel till instrumentförrådet. Jag ombads vara konferencier på studenten. Och när jag väl var det drog jag sjukt många skämt. Jag var bäst på att dricka hembränt när jag var fjorton. Jag föregick som gott exempel. Jag spelade huvudrollen i En midsommarnattsdröm som vi satte upp i ettan. Min projekthandledare ringer mig ibland och vill bjuda mig på konserter. Min filmkunpskaps/religions/historielärare sa att jag var den bästa elev hon någonsin haft. Jag tränade också. Jag sprang skogsslingan på tjugo minuter. Jag blev knappt anfådd. Jag var inte rädd för älgar. Jag var den enda som fick cigg av kulturhistorieläraren om jag bad om det. Det är han som vill bjuda mig på konserter. Jag träffade honom igår. Då ville han bjuda på öl. En gång fick jag låna mikrofonen till skolhögtalarna. Jag skrek "GOOOD MOOOORNING VIETNAM!" Jag fick ändå låna den igen. Jag fick rektorn att efter tre års totalvägran byta lås till rytmiksalen. Det var jättedyrt. Jag hade levande musik på mina Historia C-redovisningar. Jag minns det ännu. Purcell's "Sound the trumpet". Klassiskt. Jag fick ett stipendium när jag tog studenten som jag söp upp direkt. "För fortsatta musikaliska studier". Jag åkte på festival. Och studerade ölen till ljudet av Bloc Party. Jag hade en pojkvän också. Han hade inga fel. Jag spelade piano felfritt. Jag var bra på ekvationer och geometri. Jag pluggade knappt. Jag kunde redan allt, jag visste inte hur. Dessutom läste jag politik på fritiden. Jag sov åtta timmar varje natt. Ändå hade jag ett liv. Jag mådde bra. Eller jag minns det så i alla fall.


När jag var ung hade jag blonda häftiga kompisar


Jag hade akrobatiska kompisar också.


Dessutom var jag hippie i skolkatalogen

Nu är jag deprimerad. Jag är sysslolös. Jag vaknar varje morgon med ett stick av ångest i magtrakten. Jag vet att jag inte presterar. Jag låter livet rinna mig ur händerna. Jag gör inte det jag är kapabel till. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan inte göra någonting. Jag känner mig inte meningslös, men nästan. Jag är mig inte lik. Jag är inte nöjd. Jag är aldrig nöjd. Jag har glömt hur det känns att vara nöjd. Det är någonting som stör, någonting som biter mig i trampdynorna och jag kan inte sitta still men jag blir utmattad av att gå. Jag rör mig inte. Jag är fast.

Ibland när jag reser någonstans kan jag känna igen mig själv trots att jag knappt minns hur jag egentligen var. Om det nu var jag. Eller om den här nya äckliga slöa personen är mitt egentliga jag. Om min identitet i trivs i mentalt horisontalläge dygnet runt. Om jag verkligen har gett upp.

Ge mig 250% studier till hösten. Ge mig ambition och en jävla stress att kämpa emot. Ge mig engagemang. Ge mig tidsbrist. Jag vill inte ha tid att se på TV3. Jag vill inte ha tid att ringa alla mina vänner när som helst. Jag vill inte ha tid att dricka öl. Jag vill inte ha tid att inte orka. Jag vill inte ha tid till att tänka på all tid som bara försvinner. Jag vill inte dricka té. Jag vill inte läsa Aftonbladet. Jag vill inte ens läsa DN. Jag vill någonting annat. Men jag vet inte vad.

/lou