tekoppsdöden

Ibland när jag sitter i köket och försöker drunkna i min tekopp säger jag till Birtha eller Andy: Jag vill gifta mig med någon som har ett tillräckligt bra betalt jobb för att ge mig ett bekvämt hemmafruliv så jag slipper jobba, en man som inte behöver älska mig men det gör ingenting för jag älskar inte tillbaks. Vi trivs ihop, det räcker så. Det är tryggt och lugnt och ingen av oss begär mer. Vi vet bättre än att begära mer. Efter några år som gifta avlar vi fram ett vackert barn eller två, jag stannar självklart hemma och tar hand om dem. På dagarna så leker vi och läser böcker, vi träffar andra mammor med barn och fikar eller gör pärlplattor och det är så skönt så självklart. På nätterna sover jag i deras sängar, håller om deras barnaknubbiga kroppar och snusar i deras dunlockiga hårbottnar. Känner mig trygg i förvissningen om att de är mina, att de alltid kommer vara mina och att jag ska älska dem så att de aldrig tvivlar på det. Min man har kanske en älskarinna på sina konferensresor, men han inser att det vi har är för bra för att lämna så han nöjer sig med passionerade knull på dyra hotell någon gång i månaden. Jag har kanske en affär med någon ung, den där grabben nere på snabblivs, mjölk behöver egentligen inte köpas så ofta som jag insisterar på. Men vi kommer alltid tillbaks, till oss och till vår villa med bonade trägolv och vita kalkade väggar. Till vår breda blå-vitrutiga säng och vår spa-avdelning i källaren med våra quiltade bomullsmorgonrockar på järnsmideskrokar bredvid varandra. Till våra middagar på söndagarna då vi äter något franskt, dekanterar det dyra vinet, sätter på en tecknad film så barnen håller sig stilla och tänker att vi har det ändå bra, det har vi. Så bra som det blir. Så bra som man kan önska om man inte önskar för mycket och varför i all sin dar skulle man göra det?

Då kanske de tror att jag driver eller är elitistiskt raljerande, men så är det inte. Jag tycker det verkar skönt. Tryggt och lungt och det är bra. Ja, det där med otroheten kanske inte är så fint, men jag tänkte att det var en oundviklig konsekvens av att inte älska så mycket. Så klart vore det bästa om båda älskade och ingen var otrogen, men jag har fått för mig att det är så svårt att få till det och att det gör så hemskt ont om man får till det och det sedan spricker. Då är det väl lika bra att sikta på lagom så att ingen blir besviken.

Men för det mesta går jag varken i hemmafru eller älska lagom tankar, bara ibland när en kopp darjeeling känns som en lockande hädangång.

/j (måste komma på bra flashigt bloggnamn tills dess är jag anonym tråkig j)