det var den midsommaren det

Midsommarsammanfattning: Fin stuga, fint väder, trevliga människor som jag inte känner så väl men främlingar är vänner du ännu inte bjudit på nubbe, jag outade delar av min abnorma fascination för seriemördare, såg världens största tjurnackade fjäril, grillad middag med ivrigt sänkande av allt möjligt alkoholhaltigt, plötsligt kunde jag så bra franska och han som jag åkte dit med fick sig ett smakprov av min maniska fan-också-nu-har-jag-tappat-bort-väskan-nojja som alltid kickar in när jag blir mongofull. Jag har aldrig någonsin tappat bort väskan på fyllan, den är alltid i hallen eller på köksbordet och jag blir alltid lika lycklig när jag "hittar" den igen, det är ju underbart vilken lättnad det är! Dessvärre är närminnet vid det här stadiet nere på guldfisknivå så jag glömmer strax att väskan är i säkert förvar och blir lika orolig igen. High five till mig, jag är ett sånt jävla kap.

Trots att vi bara var borta över helgen så kändes det konstigt att sitta på tunnelbanan hem igen. Som när man har varit utomlands länge och kommer hem och är lite förändrad, ser allt i ett lite annorlunda ljus. Nu låter det kanske som om midsommarweekenden bjudit på oanade spirituella upplevelser. Nej, inte så, men det jag anat pockar på och pockar på och låter sig ej längre avfärdas. Jag skulle sakna honom om han försvann, sådana insikter är omtumlande och för mig inte så lite skrämmande. Som tur är tror jag att han vet vad jag menar. Det ligger en förarglig ironi i att jag pluggat 60 poäng kommunikationsvetenskap men när det kommer till mitt eget kommunicerande är jag ungefär lika öppenhjärtlig som Fort Knox, om inte vinet lossat tungans band eller jag gör det i skrift. Som här. Ett kap var det ja.

/jess (fan vad onöjd jag är med det namnet, jag måste komma på något bättre, Andy du är smeknamnsvirtuosen, döp mig)