en resa

Midsommarafton, jag ligger hemma i en tom lägenhet i Alvik och ser på Mary Shelley's Frankenstein. Jag gråter. Jag gråter aldrig till filmer. Men jag gråter eftersom det är så tragiskt med Frankensteins monster som inte har några polare utan får bo i en lada och äta grismat. Allt han vill ha är ju en tjej liksom. Så jag gråter. Kanske känner jag igen mig i Franke. Hah! Jag får ovanligt många sms & telfonsamtal från olika vänner runt om i landet. Alla blir bestörta över att jag gråter och tror att jag 1. har fått en snedfylla 2. har fått dåliga droger 3. har blivit dumpad/smittad med någon äcklig sjukdom 4. är ett psyko. När de får veta att jag ser på film skrattar de lättat.

Igår på jobbet kom det in tre ryska gatumusikanter och vill växla småmynt till sedlar. Cellisten säger att han har blivit kär i mig och ler blygt. Det är den andra som har fallit för min tvivelaktiga charm på jobbet. Jag måste vara en jävligt bra säljare. Nästa gång någon säger att de har blivit kär i mig på arbetstid ska jag tvinga dem att köpa något. Min chef kommer att älska mig.

Sen åkte jag till Boden.

Redan på Arlanda, vid gate 34, kände jag mig hemma. Jag drack blåbärssoppa och löste korsord efter att ha checkat in min väska som var fylld med alldeles för mycket ovikta kläder och skivor. Planet landade på Kallax och när jag åkte nedför rulltrappan till ankomsthallen såg jag mamma som stod där och väntade på mig. Hon kramade mig länge länge och envisades med att bära min väska trots att jag sa emot. Jag ville köra, och av vana sa hon åt mig att ta det lugnt, där är det väjningsplikt, att det var sjuttio där och att hon hade sett en älg på väg till flygplatsen. Nätterna är ljusa här, jag hade nästan glömt det.

Vi kom in i Boden och jag vill köra genom stan för att se om det är något på gång. Precis så sa alltid min pappa när han skjutsade hem mig och min syster efter våra varannanhelgbesök. Vid medborgarplatsen kör jag förbi mina gamla klasskamrater, Erik och Arvid, och jag tutar högt och de ser alldeles chockade ut sen vinkar de men då har jag redan passerat. Alla hyreshus ser små ut och vid rondellen vid Q8 har en målat om sitt hus från blått till gult.

När jag har parkerat går jag genast ett varv runt på tomten och inspekterar. Mamma har knutit upp gärdesgården så att den inte ska rasa ner i älven och Mille har grodyngel i ett akvarium på husgrunden som förut var Ponderosa. Mamma har köpt en ny gräsklippare, den står bredvid min lilavita cykel i bodan. Mamma pekar ut spireor och de nya växterna i stenpartiet. I köksfönstret viftar världens lyckligaste vita saluki på svansen och när jag kommer in genom dörren försöker han hälsa utan att väcka alla andra. Det första jag gör är att ta ett försiktigt Fmaj7 på pianot och sen äter jag middag. Mamma är upprymd och har bakat bröd och gjort vegansk paj "ifall att jag skulle vara hungrig" och när jag säger att det smakar jättegott blir hon generad och säger att "det var väl inget märkvärdigt". Sen bär jag upp resväskan på mitt rum och allt ser ut som vanligt. Jag går och lägger mig med mitt fotoalbum i handen. Tittar på förut och sen stirrar jag ut genom fönstret, över taket och på tvillinggranarna på mormors tomt. Sen somnade jag nog. Det var fortfarande ljust.

Idag tog jag och mamma en skogspromenad med Miro. Jag går över lingonris och rötter, längs smala stigar och sen vill jag krypa in i en av de övergivna bunkrarna som finns lite överallt i skogen vid berget. De är helt förfallna och jag letar av gammal vana efter skatter men hittar inget annat än murkna plankor och spindelväv. Vi kommer ut på en äng och mamma pratar om smörblommor och midsommarblomster och jag försöker hänga med. Sen pratar vi om livet och mammas gurkplantor och hur mycket det skulle kosta att köpa ett bisamhälle och plantera in dem i bikuporna vi har på tomten. Hon är frisk nu, det syns tydligt. Sen pratar vi om lupinerna i slänten. För ett ögonblick känns allting bra. Inga ångestchocker ikväll, jag är nästan säker.

När vi kommer tillbaka från skogen blir hon ivrig och vi går ner till älven och hon visar var hon har tänkt att jag ska sitta och skriva, där vid strandkanten om vi bara hade haft en bänk att ställa där. Precis framför syrenerna. Men jag kan ju sitta vid båtstugan, säger jag. Men mamma insisterar. Vi åker till stan för att köpa en bänk.

Naturligtvis hittar vi ingen bänk, de hade allt annat än bänkar. Jag blir sugen på att köpa en Hammondorgel för 400 pix men jag hejdar mig. istället åker vi till second handbutiken och jag köper en fjantig mörkblå hatt som inte matchar till någonting samt en svartvitrandig tröja för 20 pix. Mamma köper en skjorta och är glad. Sen går vi till Systemet för mamma vill köpa lite vin som vi kan dricka nu när jag är hemma. Sen går vi in på Domus som nu har transformerats till COOP Forum. Där jobbar min syster. Nu hör jag hur Mille går uppför trappan. Kanske är han sugen på att spela krocket. Man vet aldrig.

Jag satt vid älven och skrev ett tag, eller egentligen var det en ursäkt för att jag skulle kunna ta en cigg. Över vattnet hör jag ropen från en fotbollsmatch. Jag undrar om det är Martin som spelar. Nu ska jag ringa Sofia och fråga om hon vill ses vid Bränna Strand och lyssna på livejazz.

Vips.

/lou