dementi

Ok, det här är pinsamt och inte så lite neurotiskt och högst osunt, men jag tänker härmed sätta det på pränt så att nästa gång jag går loss kan någon av mina vänner trycka upp den här bloggen under näsan på mig och säga till mig att skärpa mig. Inte för att det kommer hjälpa ett dugg men det kanske får tyst på mig i några sekunder i alla fall. Det är nämligen så att jag har en tendens, eller okej, ett ganska maniskt drag av att alltid förutsätta det värsta och verkligen leva mig in i detta, vilket får till följd att jag mår som ett redigt bankat as. Det är inte bara så att jag TROR att allting kommer barka åt helvete, jag VET och jag vet det med sådan säkerhet att jag skulle kunna slå vad om mina båda ben på det. Jag har dock nästan alltid fel. Det är därför lite pinsamt att vara en sådan enorm dramaqueen ibland och med tårstrimmiga kinder deklamera att jag VET att det är såhär, det är ett obestridligt faktum och ni är ena obotliga, naiva optimister om ni försöker få mig att se livet från den ljusa sidan (eh, inte filmen, den har jag sett, den var ok, det vore inte naivt att försöka få mig att se den). Eller för all del, om ni försöker få mig att överhuvudtaget tänka logiskt. Okonstruktiv, otänkbar optimism i say! Sedan ligger jag och hulkar i sängen och tänker på att spela gothfiol och när någon vill muntra upp mig med ett "men det löser sig ju alltid" så kontrar jag med ett "ELLER SÅ DÖR MAN!".

Detta gäller det mesta som kan vara lite småjobbigt eller kräver en prestation; tentor, plugg, relationer, jobb, nya människor, nya platser och situationer. Det är jättedumt, leder inte till någonting och rent objektivt vet jag naturligtvis att ni har rätt. Till mitt försvar kanske jag kan säga att jag är för det mesta glad och nöjd och rätt så stabil, men med ojämna mellanrum så tar jag en sväng ner i det djupa ångesthålet. Vistelserna är dock allt färre och allt kortare nu för tiden. Alltid något. Tillslut kommer de nog att upphöra helt, eller så dör man.

/j