Torsdagspromenad

Ikväll har jag motionerat mer än jag tidigare gjort i mitt (relativt) vuxna liv.

Var i skolan, ensam. Helt ensam, klockan närmar sig sex och folk har bättre saker för sig än att hänga i tomma datasalar och stängd kafeteria. Det har inte jag. Solen skiner ute men det är kallt inne. Stolarna är staplade på varandra och datorerna surrar. Ett av lysrören håller på att ge upp och blinkar frenetiskt, det plingar till varje gång, som en liten klocka. Dammet flyter genom luften, jag andas in det och önskar att jag kunde lämna mig själv där på golvet, som en orm ömsar skinn.

Jag hatar den där känslan, den där känslan som gör att du vill krypa ur din egen hud, den som gör dig rastlös och får ditt hjärta att bulta så hårt. Jag vet inte vad den kallas och det stör mig, sådant som man upplever ofta vill man väl ha ett namn på? Jag övervägder att gå och shoppa, men jag borde inte och tanken på affärer och folk är rent äcklande. Istället tar jag till min andra variant av vardagsterapi: promenad. Det verkade som en prima idé att gå hem från skolan. Karlaplan - Alvik, det blir bra. Glömde dock att ta med i beräkningen att min brist på kondition inte är av denna världen, samt att lokalsinnet är gravt underutvecklat.

Men jag går ner mot Strandvägen, kollar på de flashiga båtarna och köper en glass. En båt vore något, att alltid ha lukten av tjärat trä och hav nära till hands, att kunna ligga på ett gungande däck när som helst. Två bakslickade, solbrända unga män på en bänk kisar över solglasögonen och ler. Jag ler tillbaks, förläget, jag vet inte hur jag ska bete mig mot folk som ler sådär, vill de ragga eller är de bara trevliga? Jag fattar aldrig när folk vill ragga, jag tror alltid att de bara är trevliga och sen blir jag lite besviken när det visar sig att det är så trevliga för att de vill ligga. När jag kommit upp mot Berzelii park byter flanörerna gradvis karaktär. Nu ler de inte under dyra solglasögon, här ropar de "ey katten, kss, kss" och jag pinnar på, vågar inte äta på glassen för jag är rädd att de ska ta det som någon slags uppmuntran eller säga något snuskigt.

I höjd med gamla stan möter jag ett turistande par från Indien. De frågar mig om jag kan ta kort på dem, kanske för att de tycker att jag ser ofarlig ut, att risken för att jag ska springa iväg med deras dyra digitalkamera inte är så stor. Jag överväger att göra just detta under en millisekund, men naturligtvis inte. Knäpper bilden och vi småpratar. "This is a beautiful town" säger de och jag svarar att den är väldigt trevlig på sommaren men inte fullt likaså på vintern. De säger att jag är bra på engelska, jag håller inte med och så thank you and bye bye. Stadshusets tre kronor reflekterar solen, jag kan inte titta direkt på dem och vid entren stannar jag och minns när vi hade avslutningsbalen i gymnasiet här. Det var inte så roligt. Jag tyckte inte att gymnasiet var så roligt överlag.

Sedan; norr mälarstrand, en massa uteserveringar fulla med folk längs vattnet. De ser ut att ha det så trevligt med sitt rosé, sina sallader och rödbrända axlar. Vid Rålis, ännu mer folk. Det spelas fotboll och grillas. Jag blir avundsjuk, jag vill också grilla med en massa vänner, inte gå här och svettas. Min varma hud får mig att tänka på hur det känns att skära med en vass kniv i smör, hur lätt det är. Sådana tankar kan bli farliga, de måste genast förtryckas så jag springer allt jag kan upp mot Kristineberg och det är så jobbigt att jag får blodsmak i munnen och hjärnan blir alldeles blank. Vid Alviksbron får jag ett problem när höjdskräcken slår till. Jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt att gå över höga broar. Det är så oskyddat, himlen välver sig över en och under finns bara någon meter betong och sedan avgrunden. Man kan få svindel, man kan få för sig att slänga väskan eller till och med sig själv över kanten fast man egentligen inte vill. Men då är det försent. Bron måste dock forceras och jag gör det snabbt och bestämt utan att titta vare sig upp eller ner. Skriker högt när en lastbil forsar förbi och tutar. Sedan är jag hemma och duschar kallt länge. Den där känslan lurar fortfarande någonstans i tankarnas utkanter och bidar sin tid. Jag orkar inte gå mer och det finns inget annat jag kan göra så det får vara som det är.

Andrea sitter bakom mig och kollar på fotboll. Hon frågar om jag skriver en bok. Jag säger nej. Hon frågar om jag vill ha kakor och jag säger nej igen. Då vrålar hon "SKJUUUUT NU FÖR HEEELVEEEETEEEEE!!!" och trummar med benen mot soffan. Herregud, hon gav mig nära på en hjärtattack.

/j