Alea acta est

Jag och Milla satt här om dagen längst upp i kulturhuset och reflekterade över vilket jävla gissel det här med ens personlighet är. Att man vill vara sval och cool och rolig och imponera men det slutar alltid med att man inte pallar, att man blir för full och bekänner sitt livs synder, skrattar åt sina egna skämt tills man nästan dör, drar fulraggiga kommentarer, är snuskig vid de mest olämpliga tillfällen, snarkar som ett döende vildsvin och dregglar ner kudden eller något annat föga graciöst. Men det kommer ju en tid i varje spirande bekantskap då man måste komma ut, liksom kasta tärningen och stå där avslöjad som det småtöntiga, jättenojjiga, ölbegivna lilla pervo man verkligen är. Sedan kan man bara be för att det inte barkar åt helvete och att man åtminsone har några civiliserade sidor som kan väga upp det hela. Åh gud jag hoppas att jag har sådana.

Jag för en ojämn kamp mot mitt ego. Å ena sidan så vill jag hemskt gärna vara sval och balanserad, Audrey Hepburn-elegant. En dam. Den andra sidan vill bara festasupaknullasovaskvallra ohämmat hela tiden och skita i att det är vardag, att jag ska upp om tre timmar och att uppsatser ska skrivas och räkningar betalas. Den sidan brukar allt som oftast vinna. Det gjorde den även igår då en öl med Milla och Az blev några till på f12 och jag var just sådär ohämmad och det kändes jättehärligt just då men inte imorse på jobbet då jag hängde över disken och klunkade ur min 1,5-liters evian, lätt ångestfylld och totalt oförmögen till huvudräkning.

Jag borde bli vegan. Birtha och Andy gör det enda rätta. Det är bara slöhet som gör att jag endast är fusk-vegetarian. Jag tycker om lax och mjölkchoklad (fast inte tillsammans) och det är ju egentligen en helt puckad motivering.

/jess