vardagsångest

Jag mår faktiskt riktigt bra nu. Fast det här jävla lågtrycket is killing me. Det får mig att sova jättemycket. Igår femton timmar. Sova is the shit. Sova är livets melodi.

Jag har blivit smittad med drömmar. Det var länge sen jag drömde mycket, men nu har det börjat igen. Inatt drömde jag bland annat att det växte ut pinnar ur min hud. Ungefär som indieravelysrör. Jag kunde föra pinnarna fram och tillbaka längs musklerna. Det ilade obehagligt. Det var överhuvudtaget en obehaglig dröm. Sen kom min förra klasskamrat Lin in i rummet där jag var (flygplats?) och hon hade också fått pinnar som växte ut ur hennes hud. Jag var förskräckt men hon var glad. Jag minns speciellt hur det växte ut ur huvudet på henne och att jag funderade hur hon kunde vara så lugnt nu när hela hennes frisyr var pajjad, hon har ju alltid varit så fåfäng.

Jag kommer inte åka någonstans. Jag är inte speciellt ledsen. Kanske åker jag hem en vecka och hänger med mitt återsamlade gäng och dricker öl och ramlar i älven från någon brygga någonstans. Eller så åker jag till Arvika och ser Djoko spela. Eller så skriver jag bara. Eller?

Se en annan grej som jag har funderat över: varför blir jag så jävla äcklad av människor jämt? Av min tvivelaktiga massiva summa expojkvänner är det bara en som jag kan tänka på att ligga med utan att bli äcklad och vilja kräkas eller åtminstone ta livet av mig. Det i kombination med mina drömmar om utväxande pinnar kanske ol' good Freud skulle ha ett och annat att lobotomera mig för. Kankse inte.

Men det är ett problem, det här med människor alltså. Jag kan åka tunnelbana och bli så äcklad att jag nästan kräks. Och måste byta vagn. Eller gå av. Eller svälja.

Dessutom får jag nästan tvångstankar ibland till exempel i matvaruaffärer när kassörskan/kassören ska ge mig pengar tillbaka, och jag bara inte KAN röra vid honom/henne. Jag brukar ibland lämna växeln. Thank god för myntmaskiner säger jag.

Vad säger allt detta om min karaktär egentligen? Drömmar och pinnar? Äckelkänslor? Lycka? På samma gång? Och nu till den viktigaste frågan: Jesper hade köpt en enorm vattenmelon. Sjukt enorm. Nu är den borta. Har hon ätit hela själv (Brilan gilar inte melon), har hon kastat den, har hon haft besök? Så många frågor och så få svar.

Hade förövrigt en diskussion med Goesta om äta/inte äta djur igår. Jag blev inte förbannad alls. Kanske är detta vägen till en slappare inställning? Eller håller jag på att bli GAMMAL? Ve mig.

/lou