små uppenbarelser

och det slår mig plötsligt när vi, jag och Andrea, går för att hyra film med påse thaimat dinglande mellan oss att det här är nu, this is it liksom. Det här är det som jag har och som jag kommer se tillbaks på, hela rasket med skola och relationer och ångestar och andrahandlägenheter och utenätter och bakisdagar och även om när jag är mitt i det så kan det vara rent jävligt eller rent himmelskt men om femtio år kommer jag se tillbaks på det här och kanske objektivt kunna säga att det var något av det bästa någonsin. Eller att det i alla fall lärde mig mer än någonsin.

Och just då så tror jag så starkt på det att det fan i mig känns som en uppenbarelse. Eller som att vara lite hög. Inga änglakörer, inget sånt, bara en stor tom himmel ovanför oss och under den vi med vår mat och våra allt mer eskalerande rövskämt och det är inte stort eller ens betydelsefullt egentligen och just därför en slags... nåd. Ojoj, det här tar sig allt mer religiösa svängar, vilka under så mycket thaimat och matrixrace kan göra efter en rent överjävlig dag. Min nya religon, billig film och färdigmat, wanna join?

/j