surströmmingen

Sån där slödag, bakisdag, mongolightdag då kvällen innan tog kål på hälften av hjärncellerna och resterande vägrar vara aktiva. Jag är seg och dum i huvudet, trött men tillfreds för en gångs skull. Skönt, trots vek kropp med tandvärk och hjärtklappningar och fan vet allt. Jag behandlar mitt kropp styvmoderligt, jag vet. För mycket alkohol, för lite mat och träning etc etc etc. Den sorgliga, narcissistiska sanningen är att så länge jag ser bra ut så skiter jag i det. Om jag blev fet eller fick en redig ölmage skulle jag rusa till gymet, börja äta sunt, ta vitaminer. Nu tänker jag bara "hey, öl byggde denna vackra kropp" och jobbar mig glatt fram mot hjärtattacken.

Men, surströmming och kräftor, det är bra mat, eller hur? Jag och pappa frossade i den sura fisken medans mor och systrar äcklades. Men gud, det är ju så gott. Surströmming på tunnbrödsknäcke med potatis att ätas ute i mjuksvart septembernatt, det är fint. Fint, tro mig. Så fint att jag blir nostalgisk och tänker på när vi var små och jag var den enda som glatt åt surströmmingen, då också. Pappa tyckte det var roligt att mata den lilla rosettprydda tös som var jag brutalt stinkande fisk. Det kanske var en rolig kontrast, liten söt flicka kontra en maträtt som är riktigt jävla äcklig när man tänker på vad det är. Han berättade om när han var liten i en by i jämtland, hur de syrade sin egen strömming. Jag har aldrig varit pappas flicka. Pappa var mest en främling med hetsigt humör som spelade konstig musik högt och råkade bo hos oss. Men i vår förkärlek för surströmming kunde vi i alla fall mötas. Det var nåt som bara var vårt, där hade vi något gemensamt. Sedan lät han mig smaka en klunk öl och skrattade när jag skrynklade ihop hela ansiktet. Fortfarande idag är pappalukterna just öl och surströmming, tillsammans med lukten av snus och läder. Inte rakvatten, inte någon parfym, inte lukten av nystruken kostym, sån är inte pappa. Pappa är öl, surströmming, snus och skinnväst.

Trots att jag aldrig tytt mig till min far så märker jag att ju äldre jag blir, desto mer lik honom blir jag. Inte nog med att vi är så lika utseendemässigt, (om jag inte visste att mamma är min mamma skulle jag börja undra för jag liknar inte henne ett dugg) vi har samma vanor. Jag är lika ointresserad av att äta som han är, vi nöjer oss gärna med att kasta i oss en macka och en kopp te till middag flera dagar i rad. Jag stannar uppe på nätterna och sover till eftermiddagen nästa dag, som pappa alltid gjorde på helgerna. Jag kommer på mig själv att läsa högt ur tidningen för alla som vill lyssna, trots att jag hatade när han gjorde det. Jag är obotlig tidsoptimist, han med. Herregud, sen jag flyttade hemifrån har jag ju till och med glatt börjat lyssna på Beatles och Dylan på trummhinnesprängarvolym. Nu sitter han ute på gården och försöker övertala grannarna att ta en till liten jäkel brännvin, jag tror jag ska ansluta mig.

/jess