nakendans och ämlighet
Lördag kväll, utan excesser, tar det lungt för att jag måste. Igår fick jag kramp i levern, jag svär, det var den där absinten eller så var det för att jag lyckats med bedriften att vara packad i ett dygn. Jomen, man har ju sina talanger, jajjamän. Min är att dricka absint och sedan vilja ha mer, mer, mer. Leverkrampen botades med värktabletter som sköljdes ned med en flaska vin sedan var jag åh så på igen. Fit for fight med pokeransiktet stadigt på, inbillade jag mig. Så fan heller. Jag har den här föreställningen att man kan vara rationell gentemot sina känslor, att jag borde kunna ställa mig utanför dem, lägga dem åt sidan, paketera dem fint för att tas fram vid lämpligt tillfälle. Jag styr dem, inte tvärtom. Vill jag tro. Så funkar det förstås inte, och efter endygnsfyllan toppad med sprit fungerar det ännu mindre. Jag måste ändå genomlida det, trots att jag vet precis vad som ska hända, hur jag ska reagera och denna vetskap borde, tycker jag, göra att jag kan hoppa över det jobbiga. Men nej. Nu ska det här inte utvecklas till en harang om hjärta och jävla smärta, jag är ok, verkligen, och jag vet att jag inte ska fråga om sånt som inte borde frågas, jag ska vara tyst.
Så, ikväll då, jag och Birtha var på en dansföreställning, Nightshade på dansens hus. Det var en massa nakenhet, en massa oljud och en massa ångest och i mitt hudlöst bakfulla tillstånd var det nästan för intensivt. Ingen feel good-föreställning alltså. Jag höll för öronen och kisade mellan fingrarna, och nu snackar vi dans och inte världens vidrigaste skräckfilm, så spak är jag idag. När vi tumlade ut i kalla natten efter två timmar skrammel och skumpande bröst på scenen var vi båda en aning förstummade. Men, ingen lördagkväll utan alkohol, såklart. Vi gick till inferno, ny bar i Strindbergs hus på drottninggatan. Beställer lyxdrinkar och pratar länge. När vi inte vill beställa fler apdyra drinkar meddelar bartendern att vårt bord behövs för matgäster. Hmpf. Så vi går hem genom stan, det är så kallt, det är snart vinter, förra oktober var väl inte lika kall men jag är på exakt samma ställe nu som då.
/j
Så, ikväll då, jag och Birtha var på en dansföreställning, Nightshade på dansens hus. Det var en massa nakenhet, en massa oljud och en massa ångest och i mitt hudlöst bakfulla tillstånd var det nästan för intensivt. Ingen feel good-föreställning alltså. Jag höll för öronen och kisade mellan fingrarna, och nu snackar vi dans och inte världens vidrigaste skräckfilm, så spak är jag idag. När vi tumlade ut i kalla natten efter två timmar skrammel och skumpande bröst på scenen var vi båda en aning förstummade. Men, ingen lördagkväll utan alkohol, såklart. Vi gick till inferno, ny bar i Strindbergs hus på drottninggatan. Beställer lyxdrinkar och pratar länge. När vi inte vill beställa fler apdyra drinkar meddelar bartendern att vårt bord behövs för matgäster. Hmpf. Så vi går hem genom stan, det är så kallt, det är snart vinter, förra oktober var väl inte lika kall men jag är på exakt samma ställe nu som då.
/j
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home