No privacy please

Alldeles nyss när jag pratade med darling i telefon så gnällde jag över att jag fortfarande var ensam hemma. Njut av ensamheten, sa han och tja, det skulle jag ju kunna göra eftersom jag inte är ensam hemma så ofta. I en lägenhet på 60 kvadrat som delas av tre personer så är ensamma stunder sällsynta. Men jag gillar ju det. Även om jag bara ligger i soffan och läser en bok så tycker jag att det känns mer... rofyllt om någon annan är hemma samtidigt. Det kanske är ett arv från min uppväxt. Då var vi ju tre systrar, mor och far, katter och hamstrar allihopa inträngda i en fyra. Det fanns ett badrum. Tre tjejer, ett badrum, klart som fan att privatliv var icke existerande. Andrea brukar bli lite chockad över hur ogenerat jag näckar inför henne, och hon är ju ändå en kvinna utan så mycket skrupler. Igår när jag ville spraya håret i badrummet så duschade hon. Jag tyckte att hon gott kunde stå kvar där och duscha, jag har ju sett nakna brudar förr liksom, men hon vägrade. Pjåsk!

Då, när jag bodde hemma, så ville jag flytta hemifrån desperat mycket. Sommarlovet efter gymnasiet fick Brillan tag på den här lägenheten och jag var överlycklig. Det där exotiska begreppet "privatliv" fanns plötsligt inom räckhåll. Det var skönt ett tag, men nu känns det inte som om jag har så himla mycket behov av ensamhet längre. Jag saknar mina systrar, och våra katter. De bor ju iofs bara någon halvtimme bort så jag kan ju lätt hälsa på. Jag får det bästa av två världar helt enkelt.




Lillasyster bär på vår feta katt Pixi.



Lillasyster bär på mig.



Mellansyster har klyvt lite vin...



/jess