det var en gång...

När jag var liten så brukade historierna komma så lätt till mig, jag skrev små berättelser på alla papper, i böckernas marginaler, när boken var slut så ville jag att den skulle fortsätta, jag fortsatte på den själv. Nu går det inte så, inte alls, jag kanske har lärt mig för mycket om hur man bör skriva, jag kan grammatiken och alla regler för väl, det här kallas satsradning till exempel, det är inte att rekommendera, satsradning gör texten styltig och svårläst men kan ändock fungera som ett stilistiskt grepp men jag har inga grepp att ta på stilen längre. Stilen halkar undan vid närmare eftertanke, är det inte så med stil att det är någonting man har eller så har man det inte. Eller så var det något jag läste i en modeblogg.

Därför är jag avundsjuk på Andrea och alla andra som fortfarande har historierna i huvudet och tar tag och det och får ner dem. Jag får ner uppsatser, jag kan sno ihop ett seminariepm i sömnen och jösses anåda vad jag kan klämma in kontext, hegemoni och diskursanalys i precis allt. Men det är ju inte så spännande. Jag vill ha kvar den rena magin, det är högtravande men det kändes ju så, när historierna flödade från hjärna till penna. Om det var bra eller ej var för mig relevant, jag älskade att skriva dem. Nu skulle jag skriva dem med alla andra i åtanke och sådant censurerar berättelsen innan den ens blivit påtänkt. Jag skulle anstränga mig för att vara Rolig och Spännande och mest av allt Viktig, relevant, det skulle vara min hjärnas motsvarighet till att fläka på glättiga magasinuppslag. Se mig och beundra mig, bekräfta mig mest av allt. Det går inte längre att skriva i pur glädje över att det går. Aldrig mer kommer jag ta med mig grannbarnen ner i källaren, släcka ljusen och berätta de mest vidriga historier jag kunde komma på enbart för mitt höga nöjes skull.

/j