JAHA JULEN

Det är inte som att jag förväntar mig att allting ska vara som förut. Som när jag var liten och julafton var ett stort äventyr och när kommer tomten mamma när kommer han egentligen jag var ju väntat hur länge som helst. Jag förväntar mig inte att jag ska vakna på morgonen och rusa upp ur sängen och in till köket, att det står gröt på bordet, att mamma har klätt på mig finbyxorna som hålls uppe med röda julhängslen men de ramlar ner ändå och att jag ska klämma på alla paketen under granen hur länge som helst. Länge kämpade jag med det där. Jag gick på alla julmarknader som fanns, jag älskade julskyltningen och alla ljusen och att gå längs Storgatan i Luleå förbi Åhléns och vidare ner mot Shopping. Jag tänkte att jag känner det inte än, inte nu men snart kanske, kanske när jag passerar det där övergångsstället förbi Guldfynd, förbi Smedjan där det är tomtar och granar överallt. Jag ville ha en vit jul med slädar, jag ville ha glögg varje dag, flera liter om det gick men mest av allt ville jag känna den där känslan. Frid kanske det heter, vad vet jag.

Nu har jag vant mig. Jag vet att allting är annorlunda när man är barn och bara jag är med min familj och vet att de mår bra så blir det jul ändå oavsett hur många granar de har smällt upp i Smedjan, oavsett hårda eller mjuka paket. Kanske är det då, när man ger upp och slutar stressa runt med kassar och julmat. Kanske är det när man slutar få panik över att det aldrig blir exakt som man hade tänkt sig, kanske är det då det händer. Jag tror inte att vi behöver White Christmas och en slädtur längs Luleälven för att känna det. War is over är inget för mig, det har inte varit i krig i det här landet på över hundra år och där det är krig kommer det fortsätta vara det oavsett om vi har Lennon på repeat eller inte.

På stan rusar folk runt som galna och tappar ut sina påsar. De som brukar fräsa åt andra i köerna på Lindex håller för ovanlighetens skull tyst, kanske för att de tänker att på julen är alla snälla och vi tänker på varandra. Jag tänker på andra jämt, inte bara när det är jul men jag säger ingenting om det heller. Hemma står folk och gör knäck och svär när det kokar över. Någon tvingas ut i snön för att hugga ner ett träd som de bär in och katten förstår som vanligt ingenting men tycker att det är roligt att slå hårt med tassen på de där blänkande bollarna och ser blir alla arga och den förstår ännu mindre. Barnen springer runt och sjunger sånger de har lärt sig på Bolibompa och tack och lov att de gillar julen, det är ju för barnens skull vi håller ut för det är ju så mycket att stå i. Folk vill bli kidnappade till Bahamas av sina respektive, de vill uppleva något spektakulärt som de kan prata om på jobbet sen när de kommer tillbaka. I andra länder regnar bomberna men det känns så långt bort. Man tänker på Jesus och skickar hundra kronor till Unicef och så var det med det. Sen kan man vräka i sig bäst man vill för man har gjort sitt och det är väl vad man kan. Sen när allt är över känner man sig tom och liten och förstår inte vart julen tog vägen. Man börjar leta men hittar inget. Man började leta redan innan det var jul, när grannens ungar knackade på i juli eller april och ville sälja jultidningar men då skrattade man och tog sig för magen, sa att ”jultidningar nu, nej det får allt vänta än är det inte jul.” Sen var det jul utan att man förstod det och då ångrade man sig allt att man inte köpte de där i juli eller april kanske var vi för sena i år vi hann inte med nästa år börjar vi tidigare så att vi riktigt får njuta av julen!

Själv har jag slutat leta, slutat hetsa på Indiska efter en broderad tunika till mamma, på Glitter efter fejkdiamanter till syrran och på leksaksaffären i Shopping efter världens snabbaste tåg till lillebror. Kanske är det då jag vaknar, liksom tjong slår julen mig i huvudet. Eller inte. Annars tar jag bussen från stan hem till familjen, skrattar åt granen som ser exakt lika hysterisk ut i år som alla andra år, åt julbroderierna jag gjorde på lågstadiet som mamma prompt ska hänga upp och åt maten som aldrig blir lika god som den borde bli. Sen sitter jag i soffan och tittar på syrran hur hon kämpar för att kuddmagen inte ska ramla ut ur tomtedräkten. Lillbrorsan går på det. Alla kan andas ut. Jag behöver inte andas ut längre. Jag andas in istället. För där sitter jag mitt i julen. Jag har öppnat mina paket. Jag kanske är nöjd, kanske överväldigad. Jag är säkerligen mättare än jag mår bra av men jag känner mig lugn för jag är hemma och alla är hemma just ikväll och jag andas, smakar på julen som alla pratar så mycket om. Och när jag vaknar dagen efter kommer jag inte känna mig tom, jag kommer inte ha gått in i väggen av alla paketköp, jag kommer inte bli arg på katten för att den smällde ner fyra pumlor igår eftersom det inte spelar någon roll. Det är bara saker. Det är den där känslan, under presentpapper och julstjärnor, som är det viktiga.

/a