Sömnmönster (somnmonster)

Om jag fick göra som jag ville skulle jag packa ner Sebastian i en resväska och ta tåget till Paris. Sen skulle jag packa upp honom och ge honom en cigarett och sen kunde vi sitta där på ett tak eller en balkong och tänka shit vad lätt det var att bara åka iväg och lämna allt jobbigt någonstans där man inte längre behöver tänka på det. Sen skulle vi äta frukost och det skulle vara ett långt bord och massor av te, alla sorter i hela världen så att det skulle vara omöjligt att välja till slut skulle vi skratta blunda och peka. Precis som man alltid borde göra med allt. Skratta blunda och peka.

Det finns ingenting som inte är jobbigt att tänka på i det här livet, det är sant, så är det. Jag vet det nu. När jag var liten och det var sommarlov brukade jag älska sekunderna innan jag somnade, när jag var så trött att ögonlocken kändes så tunga att jag nästan var rädd att de skulle krossa mig om de föll ihop över mig. Jag visste att jag kunde och ville somna när som helst, att det bara var en tidsfråga innan jag somnade och att det var exakt vad jag helst av allt ville göra just den sekunden. Jag fick göra det, bara så där. Och därför tvingade jag mig själv att vara vaken så länge som möjligt och bara tänka på hur fint det var att jag kunde göra exakt det jag ville helst av allt i det ögonblicket.

När jag är tjugo år gammal på jorden är minuterna innan jag somnar inte riktigt samma sak. För två nätter sen skrev jag en lista över alla saker som kändes jobbiga att tänka på (saker som väller in över mig när jag inte gör saker utan bara ligger där och vill ha sömnen sömnen). Jag har alltid gjort så, om det har varit mycket i skolan, mycket i familjen, vad som helst. Jag har skrivit listor så länge jag kan minnas. Jag skriver ner sak för sak för att sönderdela gråtklumpen till mindre partiklar som ska vaa lättare att hantera var för sig. Men så är det inte längre. När jag skrev listan härom natten blev allting mycket värre eftersom jag bara fortsatte och fortsatte, skrev sida efter sida av saker som jag inte ville göra för att de kändes obehagliga, om saker jag inte kunde tänka på utan att försöka forsla bort de ur huvudet med min mentala gaffeltruck. Sen gav jag upp alla logiska försök att hantera mig själv och började tänka på flykten på allvar. Om jag packar ner honom i en väska och flyr till Paris, om jag packar ner honom, min familj, mina vänner, min hund och ett piano borde jag klara mig. Eller tar jag med mig det besvärliga då? Vad är det besvärliga? Vad är ett besvärligt liv och vilken medicin hjälper? Finns det Panodil? Finns det dieter och hemliga recept, finns det kurser man kan gå om man bara betalar tillräckligt mycket eller är tillräckligt dålig på att klara sig i livet?

Sen är det plötsligt dag igen och jag är fullt uppe i att gå till skolan, fika, ladda ner musik, ringa någon, vad som helst. Då skrattar jag och klappar i händerna. Löjligt det där jag tänkte igår, herregud vad man kan få för sig.

Sen blir det ögonblicket innan sömnen igen.
Och jag drömmer om Paris och världens största resväska.

/a