Det värsta är väl skulden, antar jag, som kryper i blodet som en sjukdom. Och hur den känns när den är i halsen och man inte kan göra andra saker än att tänka på hur den vrider sig runt runt runt. Plötsligt borta, och du kan inte ta dig själv på allvar längre. Det är lika bra att skratta åt saken, haha gud vad roligt vi har. Sen kan vi ligga där på sängen och låtsas vara ledsna. Det är kanske det värsta säger du, att du inte törs vara ledsen någon gång. Det är så jävla jooooooooooooooobbigt med ledsna människor eller hur? Visst tar vi hand om dem för vi gillar dem men längtar bort bakom hörnen när ingen ser. Vi längtar efter det där lyckliga då som vi har starka och tydliga minnen av. Sjukt hur glada vi var förut alltså. Hur kunde det bli så här att allting fastnar i halsen, fingrarna vet inte var de ska och vi saknar våra mammor. Vi saknar dem i alla fall tills de blev svaga den där första gången, den där jävla gången som vi fattade att de visst inte är gudar utan människor precis som oss. Att alla visst kan vara ledsen trots att det är så joooooooooooooobbigt för oss andra. Sen försöker du tänka på det roliga, allt det roliga som var överallt förut. Du tänker på barndomen, men den var ju inte heller så jävla kul hela tiden. Du var liten och ful, jävligt käftig om du ville, och det hjälpte väl. När du kom hem sa mamma att Fan nu står du emot de där ungarna som vill slå dig, och pappa sa.. ja vad sa han. Ingenting eller möjligtvis att det blir bättre sen när man har UTBILDNING OCH ETT FETT JÄVLA JOBB. Sen kan vi prata tonår. Ja, du var en hit som fjortonåring. Du rullade omkring som en jävla larv där uppe i niornas. Du var en jävla orkan då och alla gillade dig. Det var väl kul. Fast det fanns ju det där mörka på sidan om så klart. Här kommer du inte undan! Du hade det jävligt jobbigt, minns du inte det? Den där jävla killen du vet, han var söt fast dum i huvudet och sen blev han galen och ni slutade hångla. Fast då var du redan pajjad. Och nu är du ju, okej då, inte direkt dum i huvudet men du är fan besvärlig och du tänker varje dag att idag är dagen han fan inte orkar mer. Ja, du är bra för honom, det är du fan, det vet du nog ändå. Ändå svårt? Schuup. Och du snackar om prioriteringar, att du måste fan välja. Inte kan du vara ledsen åt alla i hela världen även om det känns så när de trycker på i huvudet och vill skrika genom dig. Du låter dem ett tag, sen är du så vriden att allting blir roligt och du hojtar över älven att mig tar ni inte! Jag menar, om du ska välja att vara ledsen kan du ju ta något allvarligt på riktigt liksom, inget blajj. Satsa hårt, sa de när du var liten så nu väljer du något ordentligt. Jag väljer… få se blädder blädder i mentalkapaciteten. Jag tar sjukdom och våld och jordens undergång! Det vet jag redan så mycket om!! Nej men, säger jag. Nej skuld dricker jag som om det vore guld. Se där, trots pajjad och skärrad så fick jag in ett rim till sist.

/a