FYSIK SÄGER DU

När allting är tvärtemot är det vanliga bara en eftersmak man inte riktigt kan känna men ändå vet finns där. Det är dagar som denna som en del skriver sitt livs arr som säljer big money på Kungliga Operan. De som inte klarar det ligger väl hemma på sofflocket och önskar att de i alla fall kunde få rösta bara för att ha något att göra. Men okej, det är fyra år tills nästa val. Sofflocken måste allt hitta på något annat att göra annars kommer tyget växa in i deras ryggar.

Igår på tunnelbanan på väg mot en skakig kväll började en fransman prata med mig om livet. Jag försökte att inte bli kall, som man tydligen ska bli. Hans chef var den förre nobelpristagaren i fysik. Det tyckte jag var stört. Ett tag i mitt liv var jag säker på att jag skulle plugga fysik och fokusera på rumstiden och hur den böjer sig utan att ens vara ledsen utan bara på grund av gravitationen eller något annat som bara finns där utan att man kan göra något åt det. Jag har till och med funderat på hur jag ska ta mig till rymden, bara för att överlista den.

Naturligtvis så blev jag inte fysiker. Men jag kan fortfarande få det där hugget i kroppen av "vad fan håller jag på med fysik is the shit" när jag läser "Vintergatan går genom magen" av Jeanette Winterson. Om jag kunde skriva som henne då skulle jag vakna där uppe bland blinkande myrögon.

I alla fall. Sen kan man tydligen bli hotad till livet av någon man har älskat. "Jag ska köpa en pistol och skjuta dig i huvet". Sen kan man ringa någon som man ett tag bara ville glömma men sen aldrig ville gå ett steg utan och känna att allt, just i en sekund, faktiskt känns ganska bra. Att man klarar sig trots allt. Det är den där eftersmaken jag pratade om, och hur man plötsligt minns den. Precis som låtarna hon spelade för mig när jag låg i hennes mage och får höra dom igen. Jag inbillar mig att jag känner igen dem.

/a