sunday bloody sunday

Det är ju ett välkänt faktum att söndagar är deppdagar. Alla vet det. De enda som uppskattar söndagar måste vara par som kan gosa ner sig i soffan och plöja dvdboxar tills söndag blir måndag. Men att som jag nu sitta bakis och hungrig i tom, tyst längenhet, det är inget man uppskattar. Igår stod jag på en balkong i Hökarängen och pratade söndagsångest med en klasskompis. Vi hade försett oss av glöggen tillräckligt mycket för att kunna prata om sånt trots att vi egentligen inte känner varandra. Vi skämtade om hur mycket vi går ut, hur mycket vi dricker, vi puffade på våra cigg och sa "höhö ja man är ju bakis som satan men det är bara att kliva på igen, upp och iväg liksom, hehe" och det var lättsamt och kul tills han påpekade att morgondagen, den kommer ju inte vara att leka med. Morgondagen är priset vi kommer få betala för nattens utsvävningar. Det vet vi men vi öppnar ändå våra vinflaskor, bjuder runt tills stämningen är mer än uppsluppen och någon kräks på toa. Då åker vi in mot stan, till Anglais och bjuddrinkar, han känner ju bartendern, så praktiskt. Min syster ansluter sig, mer sprit, och sedan tänds ljusen och musiken tystnar. Hemgång, redan? Oh no, vi är av hårdare virke än så, det blir ale på Spitfire tills jag får hicka och, faktiskt, inser mina begränsningar. Taxi hem, mitt sängsällskap är en macka med äggröra och det var nog lika bra det.

Och nu söndag. Jag borde plugga och äta. Jag borde plocka ner världen från mina axlar och inte låta sånt som ligger och lurkar i det undermedvetna flyta upp. Jag tänker inte låta den här söndagen få fatt på mig. Men på måndag ska jag fan skriva en petition för söndagens avskaffande.

/j